Alcest

Alcest-Tristesse Hivernale (2001)

Innan Alcest (Neige) började göra solo-plattor gjorde han denna black metal-demo med två andra killar från bandet Peste Noire. Jag har länge sett fram emot att lyssna igenom denna så nu kör vi.

1. Tristesse Hivernale

Detta är tungt. Riktigt rå och grovkornig Black Metal med Neige skrikandes rått bakom mikrofonen. Det är på franska så jag fattar ingenting av texterna men Alcest-soundet känns igen både på melodier och stämning, trots att detta är mycket råare. Drömskt och magiskt som alltid. Rent ut sagt skitbra!

2. Forêt de Cristal

Andra låten börjar lite lugnare, men bakom micken vrålar Neige ut sina lungor och lugna partier avlöser de skrikiga. Ruskigt sköna melodier som alltid. Mot slutet av låten ökar tempot och trummorna piskas. Stenhårt och grymt bra!

3. En Mémoire aux Valeureux Guerriers

Efter lite Google-translate så har jag nu lärt mig att den tredje låten heter "Memory Of The Brave Warriors" på engelska och handlar om fallna krigare. Samma ös som tidigare låtar. Riktigt tung.

4. La Mort Plane sur Ces Contrées Glacées

Den sista låten på EP:n är också den längsta med en speltid på över 7 minuter. Den börjar lite långsammare men bandet öser snart igång och röjer på till en skön bakgrundsmelodi. Monotont, drömskt, rått och hårt. Återigen riktigt bra.

Sammanfattning: Alcest som black metal-akt kan jag inte annat än att älska. Jag kan inte annat än att önska att Noige släpper något så här hårt igen i framtiden, med samma råhet men med en mer påkostad produktion. Det är bara önsketänkande tyvärr, men så länge Alcest fortsätter släppa grymma skivor ska jag väl inte gnälla allt för mycket.

Denna 4 låtars demo får 8 franska svartrockare av 10 möjliga. Rent ut sagt en skitbra platta. Hade den haft 3-4 låtar till samt en fetare produktion kan jag utlova att den hade fått full pott.

/AG

Alcest-Le Secret (2005)

Le Secret är den första skivan där Neige, bandets grundare och frontman, gör allting själv. Han har skrivit både sång och musik samt spelar alla instrument. Dessutom lämnar bandet i och med denna skiva första skivans renodlade black metal bakom sig. Le Secret innehåller två spår som tillsammans är ca 30 minuter långa. Det finns två versioner av skivan, originalinspelningen från 2005 samt en nyinspelning från 2011. Låtarna på de båda versionerna är dock snarlika, men den nyare versionen är lite bättre producerad. Det är även den jag valde att lyssna på till denna recension.

1. Le Secret

Första låten börjar med drömska toner och det låter "väldigt mycket Alcest" som jag är van vid. Efter ca 3 minuter drar låten igång och Neige öser på med distade gitarrer och en grymt skön melodi. Det häpnadsväckande med Alcests musik är att många av bandets låtar känns mycket kortare än vad de egentligen är. Nu har jag lyssnat på denna låt i snart 5 minuter men det känns ändå som den precis har startat. Det kännetecknar kvalitet. Neige sjunger dovt och drar ut på tonerna och jag gillar verkligen denna låt, även om den inte hör till någon av mina personliga favoriter ifrån bandet.

2. Elevation

Skivans andra spår börjar om möjligt med ännu mer drömska toner än inledningsspåret. Och precis som i Le Secret drar låten igång ca 3 minuter in. Efter ytterligare någon minut börjar Neige sjunga, men denna gång sjunger han inte med sin ljusa och dova stämma, utan här skriker han ut texten för full hals. Det är så här jag älskar och vill höra Alcest. Debutens råa och hårda black metal gör sig påmind, om än här med betydligt mer melodier och verkligen med sitt egna sound. Fy fan vad bra Alcest är! Distade gitarrer, drömska och trollbindande melodier och en oerhört grym sång! Låten fortsätter med lugnare toner med ljus sång för att sedan återgå till Neige underbara skrik och denna kontrast är oerhört snyggt gjord. Det är låtar som denna som gör Alcest till ett av mina absoluta favoritband.

Sammanfattning: En oerhört stark "debutskiva" från ett väldigt speciellt och annorlunda band. De två spåren kompletterar varandra väldigt snyggt, men personligen tycker jag att det andra spåret "Elevation" är det som lyfter skivan rejält.

"Le Secret" får 8 starka distade gitarrer av 10 möjliga. Grym debut!

/AG

Alcest-Souvenirs d'un autre monde (2007)

Souvenirs.. är Alcest första fullängdare. Efter black metal-demo debuten och EP:n Le Secret är Alcest år 2007 väldigt uppskrivna. Skivan är helt och hållet Neige solo-projekt, då han gör allt själv på denna skiva. Skivans titel betyder "Memories from another world" på engelska, och med det menar Neige de drömmar och de syner han hade som barn om en fjärran och vacker värld. Det är runt dessa drömmar han har byggt hela bandet.

1. Printemps Émeraude (Emerald Spring)

Första låten på skivan låter väldigt mycket Alcest, och man får genast en känsla av att det här kommer bli en bra skiva. Inga hårda toner dock utan harmoniska och vänliga, vilket också sången skvallrar om en bit in i låten. Neige sjunger här med sin klaraste stämma, och de harmoniska melodierna passar bra in. Skön låt och en bra start på skivan. Personligen hoppas jag dock att senare låtar på skivan ska bjuda på lite hårdare toner. Som jag redan nämnt tidigare så föredrar jag det hårdare Alcest, då är de för mig ett av världens bästa band.

2. Souvenirs d'un autre monde (Memories from another world)

Titelspåret. Denna låt har jag lyssnat på oerhört många gånger, och den blir aldrig tråkig eller dålig hur många gånger man än hör den. En långsam och drömsk låt, med en oerhört skön melodi och en magisk känsla rakt igenom hela låten.

3. Les Iris (The Iris)

Tredje låten på plattan fortsätter i liknade stil som de två tidigare. En skönsjungande Neige framför den sköna och harmoniska låten. Denna låt har distade gitarrer, ett monotont sound och en vemodig melodi. Riktigt skön låt och den låter väldigt mycket Alcest.

4. Ciel Errant (Errant Sky)

Fjärde låten heter Ciel Errant och på svenska betyder det ungefär "kringströvande himmel" om jag förstår det rätt. Jag måste säga att detta är nog Alcest mest popiga låt jag hört hittills. Den är lugn, harmonisk (jag vet inte hur många gånger jag nämnt ordet harmonisk nu men men) och väldigt behaglig att lyssna på. Ljusår ifrån den hårda black metal-debuten. Det är absolut inte såhär jag föredrar Alcest men eftersom gitarrerna är distade och låten är riktigt bra så klagar jag ändå inte. En väldigt, väldigt skön låt, kanske den skönaste på plattan hittills.

5. Sur l'autre rive je t'attendrai (On the other shore I will wait for you)

Den femte låten på skivan går i samma stil som resten av albumet med den stora skillnaden att sången här framförs av den franska sångerskan Audrey Sylvain. Hon sjunger fint och passande till de harmoniska tonerna och lugna rytmerna. Bra låt men inte ett av de bättre spåren på skivan.

6. Tir nan Og (Irish: Land of the Young)

Sista låten börjar precis som resten av skivan med upplyftande toner. Temat med denna skiva är verkligen glädje och harmoni, det känns inte riktigt som Alcest men ändå känns det rätt på något sätt. Efter en stund övergår låten i ännu lugnare toner för att sedan fortsätta i samma harmoniska takt ända till låten och skivans slut. Verkligen en avslutningslåt och den sammanfattar skivan relativt bra.

Sammanfattning:

Ja, vad ska man nu säga om Alcest riktiga debutskiva. Motsvarade han förväntningarna och all upphaussning han fått innan släpp? Svaret blir väl både ja och nej. Skivan är väldigt bra. 6 spår tycker jag är precis lagom och alla spår är kvalité rakt igenom. Det negativa är att skivan är för lugn, och de hårdare inslagen är som bortblåsta. Jag saknar verkligen öset från "Elevation" från förra skivan "Le Secret". Inte ett enda skrik och inga ösiga toner på hela denna skiva! Det drar för mig personligen ner betyget en hel del, trots att också "lugnare och gladare" Alcest är väldigt bra är det inte det jag riktigt vill ha.

Spoiler. Som tur är vet jag att nästa Alcest-skiva kommer att leverera, och det rejält. På återhörande.

Bästa spår: Titelspåret och (lite överraskande) det popiga spåret Ciel Errant.

Alcest-Souvenirs d'un autre monde får 7 skönsjungande Neige av 10 möjliga.

/AG

Alcest-Écailles de Lune (2010)

Det här är skivan som fick mig att börja lyssna på Alcest. Det var på senhösten 2010 och jag minns att jag var på väg till Krukan Stockholm för att spela en pokerturnering när jag första gången skulle få höra bandet. När jag känner att jag behöver ny musik brukar jag på olika sätt "hitta" och "utforska" nya band och akter. Jag minns inte hur jag hade hört talas om Alcest men jag hade förmodligen läst någon notis i någon tidning (antagligen hårdrocks-tidningen Close-up) och tyckt det låtit intressant. Skivan var i alla fall helt olagligt nerladdad och överförd till min ipod (rip) jag använde då och på tunnelbanan satte jag lurarna i öronen och tryckte på play. Resten är historia. Jag föll pladask och jag hade aldrig tidigare hört ett band som trollband mig så mycket direkt från första tonen. Jag var totalt såld.

1. Écailles de Lune - Part 1

Skivan börjar atmosfäriskt med dubbelspåret Écailles de Lune del 1 och 2. Även om skönsången är kvar från förra skivan är detta betydligt hårdare och tonerna är nu mycket mörkare. Det är också mer fokus på instrumenten utan att för den delens skull utesluta melodierna. Det är helt enkelt så mycket bättre och första låten är precis så oerhört skön som jag minns att den var första gången jag lyssnade på den för sex år sedan. Grym start!

2. Écailles de Lune - Part 2

Spår 2 fortsätter med samma grymma tempo och driv, och nu är skönsjungandet borta. Äntligen skriker Neige igen och det är såååå bra! Låten är över 9 minuter och är uppdelad i flera stycken, vissa partier är väldigt lugna och andra snabbare och hårdare. En episk låt och helt underbar.

3. Percées de Lumière

Till det tredje spåret finner jag inga superlativ som är stora nog. Det här ÄR Alcest för mig. Jag har lyssnat på denna låt säkert 1 miljard gånger och den är precis lika bra varje gång. Nej, den blir fan till och med lite bättre varje gång. Total gåshud. Ord är överflödiga. Lyssna och upplev istället. En av mina favoritlåtar all-time.

4. Abysses

Efter den urladdning som "Percées de Lumière" bjöd på kommer här knappa två minuter instrumentala avgrundsljud. Väldigt passande och skönt för öronen.

5. Solar Song

Med "Solar Song" återgår Neige litegrann till förra skivans gladare toner, och sjunger och nynnar med i nästan hela låten. Det är skivans kanske svagaste spår men det känns ändå som att den passar in. Alcest är som bäst när det blandas och ges, och det görs det här. Väldigt smakfullt dessutom.

6. Sur l'océan couleur de fer

Sjätte och avslutande spåret är en åtta minuter lång och helt underbar låt. Lugna gitarrer och finstämda toner blandas med Neige sköna sång. Ren njutning för öronen.

Sammanfattning: Hösten och vintern 2010 lyssnade jag på denna skiva varje dag. Ingen annan skiva kom ens i närheten då, och nu, sex långa år senare vet jag fortfarande ingen skiva som klår denna. Écailles de Lune är en av de bästa skivorna som någonsin har släppts. Det har aldrig varit lättare att ge full pott.

Bästa spår: Percées de Lumière, en av de bästa och mest stämningsfulla låtarna någonsin.

Alcest-Écailles de Lune får 10 vackra, mörka och hypnotiska toner av 10 möjliga. Ren och skär magi.

/AG

Alcest-Les voyages de l'âme (2012)

Okej, vi kör på med nästa skiva i ordningen. Hur följer man då upp ett mästerverk som 2010 års Ecailles de Lune? Det är nog inte det lättaste men det ska bli väldigt spännande att lyssna på Les Voyages...

1. Autre Temps (Another Time)

Första låten heter "Autre Temps" och är också den största hiten från skivan. Den största hiten i Alcest hela katalog faktiskt. En musikvideo spelades också in, vilket är väldigt ovanligt för Alcest. Videon utspelar sig i skogsmiljöer och har fina ljuseffekter men är ingen man direkt minns, låten däremot är riktigt bra. Många fans till Alcest håller denna låt som hans bästa någonsin, det gör dock inte jag. Men att den är väldigt bra håller jag helt med om. En lugn men också stark start på skivan.

2. Là où Naissent les Couleurs Nouvelles (Where New Colours are Born)

Den andra låten har till en början väldigt sköna gitarrer och en skön melodi. Skivan har börjat väldigt lugnt och harmoniskt så när Neige börjar skrika en bit in i låten och tempot på musiken höjs blir jag väldigt positivt överraskad! Tyvärr varar detta bara någon halvminut, sedan blir det lugna toner och renare sång igen. Absolut inte dåligt men jag vill så gärna att Alcest ska fortsätta i samma spår som på förra skivan men det verkar som att han går åt motsatt riktning här tyvärr.

3. Les Voyages de l'Âme (The Journeys of the Soul)

Tredje låten startar riktigt skönt, med uttdragna toner och en grym melodi. Sedan faller den snabbt in i lugnet igen. Gitarrerna på denna låt är oerhört sköna, och jag kan inte annat än att bli lite smått irriterad på sången. Jag ska förklara. Alla Alcest låtar är bra. Riktigt bra. Jag har hittills inte hört en enda dålig låt från hans katalog. Problemet jag har med honom är att han sjunger för mycket ren och klar sång. Många låtar av Alcest som är bra, skulle med hans grymma skrik istället vara rent ut sagt skitbra! Detta är såklart en personlig åsikt, men när man vet vilka mästerverk han kan göra, är det synd att så många underbara låtar bara blir bra, istället för fantastiska.

4. Nous Sommes l'Émeraude (We Are the Emerald)

Fjärde låten på skivan börjar med en ödesmättad melodi, riktigt stark. Högtidlig sång följer. Lugna partier blandas med starka. Mycket bra låt.

5. Beings of Light

Kyrkliga toner startar Beings of light. Låten accelerar sedan och något som påminner om körsång hörs i bakgrunden till musiken. En väldigt monoton men också positiv och upplyftande låt. Inget av mina favoritspår.

6. Faiseurs de Mondes (Makers of Worlds)

Va!? Sjätte låten på skivan, "Faiseurs De Monde" börjar med hårda toner och Neige skriker för full hals! Melodin är dyster, bandet öser och precis när jag hade börjat ge upp hoppet om denna platta låter bandet helt plötsligt skitbra igen! Denna låt skulle kunna vara ett kvarglömt spår från förra skivan "Ecailles De Lune". Så bra är den. När låten bromsas upp efter nästan fem minuter och Neige spelar enbart melodin på gitarren då ryser jag fullt ut. Jag blir efter en ganska ljummen skiva återigen påmind varför jag håller det här bandet så oerhört högt. För när dom gör spår som detta är dom bäst i hela jävla världen!

7. Havens

Precis som på förra skivan gillar Alcest att bromsa ner efter en hårdare låt med ett instrumentalt, lugnt och kortare spår som detta.

"Havens" är precis detta. Stiligt gjort och behagligt för öronen.

8. Summer's Glory

Okej dags för sista låten på skivan. "Summers Glory" är återigen en upplyftande och harmonisk låt, med ren och klar sång och trevliga melodier. Bra låt men inget av mina favoritspår.

Sammanfattning:

Jag hade såna högt ställda förväntningar efter mästerverket "Ecailles De Lune" från 2010, så jag kan inte annat säga än att jag är väldigt besviken på denna platta. Alcest har gått i totalt motsatt riktning än vad jag hade önskat att han gjort. Det är synd för mig personligen, men många andra älskar ju den mer glada och positiva ljudmattan. Kritikerna älskade ju för övrigt denna platta.

Skivan är ju också väldigt bra och jag förstår varför så många älskar den. Jag tycker dock inte att den är så bra som den skulle kunna vara. Väldigt synd när man på det sjätte spåret hör hur oerhört bra den hade kunnat vara om Alcest själv hade velat.

Bästa spår: "Faiseurs De Mondes". 10/10.

Sämsta spår: "Beings of Light" och avslutningspåret.

Alcest-Les voyages de l'âme får 6 skönsjungande och glada fransmän av 10 möjliga.

/AG

Alcest-Shelter (2014)

Framsidan av albumet Shelter föreställer en person som sträcker händerna uppåt mot skyn, och ett starkt vitt ljus ligger över hela bilden. Bilden i sig är väldigt positiv och man får känslan av hopp och av glädje. Det är en väldigt fin framsida och innan jag lyssnar på albumet får jag känslan av att det här kommer att bli en väldigt positiv skiva. Självklart är det inget fel med det, snarare tvärtom, men eftersom jag också har läst att Neige spelade in denna skiva när han mådde väldigt bra, och av någon anledning gjort sig kvitt alla element av metal och av skrik, oroar jag mig för hur det ska låta. Det verkar som att Alcest tar den "lugnare" utvecklingen från förra skivan ytterligare. Men jag får väl lyssna på denna skiva utan att hoppas för mycket på en återgång till "hårdare" Alcest, tänker jag för mig själv. Och bara ta det för vad det är liksom. Nu kör vi.

1. Wings

Första spåret är ett intro, med högtidliga toner och körsång. Fint.

2. Opale

Första riktiga låten börjar precis som jag anat, och fortsätter i samma stil som introt, med högtidliga toner och körsång. Låtens melodi plinkas fram och även om detta inte är i närheten av vad Alcest är för mig så gillar jag låten. Upplyftande och skön.

3. La Nuit Marche avec Moi

Tredje låten är lugnare, väldigt mycket lugnare. Sköna gitarrer och den följer samma tema men med ännu långsammare driv. Inget speciellt här utan bara en trevlig låt utan överraskningar.

4. Voix Sereines

Fjärde låten börjar om möjligt ännu lugnare än tredje. Ja, vad ska jag säga egentligen? Låten är återigen skön men väldigt lugn och lite av ett sömnpiller. Trots att jag skriver sömnpiller så menar jag inte det enbart negativt, för i rätt sinnesstämning och i rätt miljö är den här låten, ja hela skivan faktiskt, helt perfekt. Men vill man (som jag) just nu lyssna på hårda, grymma och helt enkelt asbra Alcest då är man fel ute med denna platta.

5. L'Éveil des Muses

Femte låten på plattan är återigen lugn (vad annars) men har lite mer driv i melodin. Jag tänker för mig själv att det måste vara jätteskönt att spela denna skiva när man är på roadtrip och resten av medresenärerna i bilen somnat, och man bara kör och drömmer sig bort.

6. Shelter

Då kör vi titelspåret. Jag brukar ha massor att säga om Alcest låtar för att de alltid är spännande och för att det händer saker i musiken hela tiden. På den här skivan hittar jag liksom inte alls lika mycket inspiration till att säga något. Det finns nästan inget att säga, för det händer liksom nästan ingenting. Men återigen, skön och lugn låt.

7. Away (featuring Neil Halstead)

På sjunde låten har Neige tagit in Neil Halstead, en brittisk hyllad artist och sångare. Jag har dock aldrig hört talas om honom tidigare. Hur låter låten då? Ja, den är lugn och Neil Halstead sjunger texten på engelska. Jag måste erkänna att det här gillar jag inte alls, det låter som vilken random singer-songwriter som helst och hade jag inte vetat att det här var en Alcest-låt hade jag nog inte kunnat gissa det. Riktigt tråkig och faktiskt riktigt dålig låt. Trist.

8. Délivrance

Sista låten heter Délivrance och är över tio minuter lång. I vanliga fall älskar jag när Alcest gör långa låtar men nu tänker jag bara pust. Den här skivan har redan varit riktigt tråkig att lyssna igenom. Dock är låten väldigt skön och de tio minuterna passerar snabbt förbi.

Sammanfattning:

Alcest absolut konstigaste skiva, och med denna skiva säger Alcest totalt tack och hej till allt vad metal heter. Oerhört tråkigt.

Jag tänker på flera saker när jag lyssnar på denna skiva, det första som slår mig är att jag borde gilla den. Jag om någon borde det för jag älskar långsam och drömsk musik, mitt favoritband genom tiderna är ju Tangerine Dream. Det borde säga allt. Men jag gick inte in med förhoppningarna att lyssna på Tangerine Dream här, utan Alcest. Alcest som i sina bästa stunder är den absolut fetaste blandningen mellan stenhård black metal och drömska och vackra melodier med distade gitarrer och avgrundsskrik så man ryser ända ut i fingerspetsarna. Den här skivan har INGET av det.

Hade detta varit en skiva från någon random-artist och jag bara råkade höra den då skulle jag garanterad tänka "fan vilken skön musik, det här måste jag kolla upp". Men nu är det Alcest, vilket gör att jag bara är riktigt jävla besviken. Tråkigt. Mycket tråkigt.

Bästa spår: Det tio minuter långa avslutningsspåret måste jag säga. Det är den enda låten på skivan som sticker ut lite, och då menar jag lite. Det är dock ett väldigt bra spår och nästan det enda spåret som låter som Alcest. Lite i alla fall.

Sämsta spår: "Away" med den smöriga brittiska singer-songwritern. För att citera Angry Video Game Nerd: -"What the hell was he thinking!!??".

Alcest-Shelter får 4 brittiska och smöriga gästartister av 10 möjliga. Alcest tveklöst sämsta skiva. Trist.

3 av 10.

/AG