The Ten Commandments

The Ten Commandments (1956)

Jag blev utmanad av Janne att se och skriva en recension på den över 50 år gamla filmen "The Ten Commandments" av Cecil B. DeMille. Den här versionen är en nyinspelning, DeMille gjorde själv en tidigare, delvis svartvit version 1923. Huvudrollen innehas av Charlon Heston som spelar Moses. Jag vill tacka Janne för utmaningen, då jag förmodligen aldrig skulle ha tittat på denna film annars. Här kommer mina tankar och funderingar kring filmen. Jag måste dock spoila redan nu, att det tyvärr kommer att bli en sågning Janne.

The Ten Commandments är en oerhört påkostad produktion (13 miljoner dollar, det var nog en hel del 1956), och det märks på flera sätt. Påkostade kläder, miljöer, smycken, stora filmstjärnor i rollerna och stora, pampiga studio- kulisser. Nämnde jag kulisser, kulisser eller kulisser? Filmen är nämligen fylld av kulisser, överallt och nästan hela tiden. Ett oerhört arbete måste ha lagts ner på att bygga dessa stora kulisser, som används överallt filmen igenom. Det är väl något man får ta, eftersom att många filmer som gjordes på den tiden använde sig av kulisser, men det är inget jag personligen föredrar. Allt som oftast känns det som att man

tittar på något gammalt avsnitt av The Bold and the Beautiful, dock betydligt mer påkostat. Mina funderingar om detta är, "-Varför inte bara filma utomhus istället?

Det hade förmodligen blivit billigare, och mer verklighetstroget.

Till exempel i en scen där Ramses förvisar Moses ut i öknen står Ramses med sina soldater framför en fake-bakgrund med pyramider och hav bakom sig, och i nästa klipp filmas Moses med en riktig öken framför sig, eventuellt halva bakgrunden med riktig sand, och den bortre halvan med fake-öken. Men kulisser i studio har dock sin charm också, på sitt sätt, och ibland är det faktiskt riktigt snyggt.

I början är det svårt för mig att kolla på filmen seriöst, eftersom alla skådisarna spelar över något fruktansvärt. Stora yviga rörelser, överartikulerat tal, och "titta ut över horisonten" för att det ska se dramatiskt ut. (någon som minns Joey från tv-serien Friends när han kör "Smell the fart" och ska se allvarlig ut?). Lite så känns det ofta. Filmen känns mer som en teater, än en film. Det är absolut inte bara dåligt, men det krävs att man vänjer sig med skådespeleriet.

Som tur är vänjer man sig ganska snart, och det här är trots allt en gammal film, och den tidens sätt att göra saker på är inte som nu.

Flera tankar dyker upp i mitt huvud under filmens gång. Till exempel att alla i filmen, egyptier och hebreer, spelas av.... amerikaner?

Det är skådisar, jag vet, men det känns ändå konstigt. Åtgången av brun utan sol måste ha varit stor under inspelningsarbetet, vilket också syns.

En annan sak som jag inte kunde sluta skratta åt några gånger är repliken "So let it be written, so let it be done" som sägs ofta under filmen, vilket hela tiden får mig att tänka på texten ur den gamla dängan Creeping Death av Metallica. Knappast filmens fel, men ändå.

Själva handligen då, undrar ni kanske. Ja, filmen handlar som ni förstår om Guds tio budord, och om bröderna Moses och Ramses som väljer olika vägar i livet. Handlingen är både intressant och spännande och det mesta äv väl taget direkt ur bibeln vad jag vet. (Upplys mig gärna ni som har bättre koll).

Filmen är för mig oerhört svårsmält. Inte på grund av det religiösa temat vilket jag inte alls har något emot, inte på grund av överspelet eller kulisserna, inte på grund av att alla agerar väldigt onaturligt hela tiden. utan på grund av att hela filmen känns som en enda lång propaganda-film för tro och religion.

Det finns otaliga exempel på detta filmen igenom men en väldigt tydlig sådan är i en scen när döden cirkulerar utanför huset. Då säger en tjej till Moses:

"-Death is all around us" och då svarar Moses "But it passes those who have believed the lord". Hmm, kom igen nu alltså..

Charlon Heston gör trots allt en helt okej insats (trots att jag personligen har svårt för honom då han var en stor förespråkare för vapen), men Moses är en riktig jävla surpuppa filmen igenom. Han säger upprepade gånger "Jag är inte rätt man att leda slavarna till frihet, jag är bara en slav". Vid ett tillfälle, när han precis blivit räddad av en familj ur öknen, fått ett jobb och mat och kläder, och precis fått möjligheten att välja en fru av 7 unga, vackra systrar som alla vill ha honom, då säger han så här: "-Jag är bara en slav, jag är bara en fåraherde, jag har ingenting". Och så tackar han nej till tjejerna. Skärp dig Moses, din otacksamma jävel. Du har fått en kunglig uppfostran, lärt dig prata sofistikerat, lärt dig att bygga en hel stad, lärt dig slåss, lärt dig att föra dig i alla sorts kretsar. Sluta gnäll och hjälp ditt folk nångång din gnällspik!

Till sist känner jag att blir lite illa till mods av hela den religiösa tonen/propagandan i filmen. Ett av guds budord är ju "Du skall inte döda", nästan det första Moses gör när han får reda på budorden är att han kastar iväg stenplattan mot folket som misskött sig, samtidigt som han säger "Those who will not live by the law, should die by the law" och dödar dom. Öööööh va?? Sa inte Gud nyss att man inte ska döda? Han bryter ju direkt mot guds lag.

Och tidigare i filmen när Moses bestämmer sig för att döda alla nyfödda egyptiska barn, i guds namn, då spårar det fan ur tycker jag.

Nu blev det oerhört mycket gnäll här, och så dålig är väl kanske inte filmen egentligen. Den är ju historisk och 6 faldigt oscars-nominerad och alltihopa, och har ju trots allt 7,9 i betyg på imdb. Men jag gillar den tyvärr inte alls. Men jag gav den en ärlig chans Janne, och jag är mycket glad över att ha sett den. Speltiden klockar in på strax under 4 timmar, så det var ett projekt i sig att kolla på den, men mycket intressant!

Jag ger filmen 3 stora gråa, fyrkantiga skägg av 10 möjliga.

Bäst med filmen? Skådespelaren som spelar Ramses (Yul Brynner). Han är riktigt cool och säger en skön replik på slutet som får avsluta den här texten, nämligen:

-"Better to die in battle with a god than to live in shame."

/AG