The Park is Mine

The Park is Mine (1986)

Såhär i filmfestival-tider tyckte jag att det passade bra att recensera en film, och varför då inte en bortglömd "efterkrigsfilm" med Tommy Lee Jones. I min livslånga strävan efter att se alla filmer med soundtrack av Tangerine Dream föll kvällens val på just denna.

Filmen börjar med att en kille hoppar från ett tak och Mitch (Tommy Lee Jones) kände honom så han blir såklart ledsen. Båda är Vietnam-veteraner. Tommy Lee går sedan på begravningen klädd i grå kavaj och röda Converse. Lite udda val av skor kan tyckas, men ganska snyggt. Sedan zoomas de röda Conversen in ett par gånger när Tommy glider runt i New York. Någon som vet om just röda Converse släpptes 1986 lagom till filmens release, och kanske därför den uppenbara produktplaceringen?

Tommy Lee har det inte så lätt. Han har inget jobb, polisen bråkar med honom, han har en exfru och en son som är arga på honom och han missar att betala underhåll. Så när han läser ett brev från sin döda vän som handlar om någon slags hämnd genom att belägra Central Park så bestämmer han sig för att göra det.

"As of right now Central Park is mine" säger Tommy med krigsmålat ansikte och New York Yankees-keps.

Sedan följer explosioner, polissnack, och mer explosioner i ca 20 minuter. Det är ganska ointressant, men framförallt riktigt jävla tråkigt. Trots att Yaphet Kotto gör sitt bästa som ledare för insatsstyrkan. I den här filmen är alla tråkiga. Lite moralsnack, några giriga chefer, påstridig media. Allt är som det brukar när det vankas patriotisk, amerikansk 80-talsfilm. Bara lite sämre än vanligt. Och tråkigare.

Dialogen i filmen är heller inget vidare och går ungefär i detta tema:

-Whats your name?

-Fuck you!

-Ok, fuck me.

Soundtracket är dock såklart råfett och räddar filmen och stämningen en del. Precis som alltid när Tangerine Dream gör musiken. Jag förundras dock varje gång hur fan TD egentligen väljer ut filmer att göra musik till.

Går man igång på en krigs-sminkad Tommy Lee Jones i Yankees-keps, usla birollsskådisar och amerikansk propaganda är den här filmen rena drömmen.

För mig är dock den här trista soppan inte mycket att hänga i julgranen. The Park is Mine är inget annat än en usel Rambo-kopia och ledorden för denna film är tråkig, lång och sade jag tråkig. Jag var till och med tvungen att spola i filmen och det gör jag aldrig annars. Mellan minut 50 och minut 80 spolade jag. Men jag lovar att inget viktigt hände. När jag började spola smög dom i parken och sköt på varandra. 30 minuter senare smög dom fortfarande i parken och sköt på varandra.

The Park is Mine får 2 smygande Vietnam-veteraner av 10 möjliga.

/AG