The Legend Of Zelda: Breath Of The Wild (Nintendo Switch)

Att skriva en recension av Breath of the Wild borde egentligen vara ganska enkelt. Det är det nittonde officiella spelet i ordningen, och alla har väl hört talas om sagan om prinsessan Zelda och den svärd-svingande, grönklädde hjälten Link. Vi var många som växte upp med spelen till Nintendos olika konsoler på 80 och 90-talet, och både sagan och spelen älskas av människor i alla åldrar världen över. Spelen kännetecknas av kampen mellan gott och ont, hjältemod, kluriga gåtor och framförallt äventyr. Och nu (nåväl, det släpptes 2017) har alltså det nittonde spelet i ordningen kommit till Nintendos senaste konsol, Nintendo Switch. Men är det då lätt att skriva en text om detta spel måntro, svaret är nej, och varför ska jag försöka förklara nu. Håll till godo.

Nästan alla de andra spelen i Zelda-serien har varit mer eller mindre linjära. Visst har det funnits en någorlunda fri värld att springa runt i, men det har alltid varit en röd tråd att följa och en viss (och ofta) förutbestämd ordning man behöver klara spelets palats och andra utmaningar i. Det enda spelet innan Botw som faktiskt inte var linjärt, var det allra första på Nintendo 8-bit. Där kunde man själv välja helt fritt i vilken ordning man ville ta sig an spelets utmaningar. Såklart så var det mer eller mindre omöjligt att försöka sig på spelets sista palats på en gång, men valfriheten fanns där. Denna valfrihet valde sedan Nintendo att ta bort under många år, och fansen verkade nöjda med detta beslut. Det är först på senare år som diskussionerna på allvar tagit fart angående varför det inte har kommit något fler spel med liknande valfrihet som det första spelet hade, men i och med Botw har det nu alltså det. Visst finns det även en röd tråd i Botw, men hur man väljer att spela spelet är helt upp till spelaren själv. Personligen älskar jag Zelda-spelen, och har gjort det ända sedan jag spelade det första spelet i serien för många långa år sedan.

Äventyrsspel och rollspel var det som i spelväg tilltalade mig allra mest när jag växte upp, och jag spelade allt jag kom över. Oavsett om det var peka/klicka äventyr på Commodore 64 och Amiga, textkommando-baserade rollspel på Super Nintendo, eller mer action-betonade äventyrsspel på Sega Master System och Nintendo 8 bitar. De hade alla sin egna charm. Det senaste "nya" äventyrsspelet jag verkligen fastnade för var Zelda Twilight Princess på Nintendo Gamecube, och det var 2006. Hmm, det var visst 14 år sedan det. Tiden går snabbt, och Nintendo Switch med det "nya" Zelda-Breath of the Wild släpptes ju visst redan 2017. Och här sitter jag, i slutet av 2020, alltså tre år senare och spelar det för första gången. Men vad gör väl det. Kvalitet försvinner inte med tiden, och om det är något Nintendo är bra på, då är det kvalitet.

När jag så startar min första session av Breath of the Wild har jag tyvärr en del förutfattade meningar i bakhuvudet. Jag har både hört och sett andra som pratat om spelet med blandade åsikter. Många tycker inte om den nya grafikstilen, och många tycker inte det har den riktiga "Zelda-känslan". Varför jag låtit mig påverkas och faktiskt väntat flera år med att köpa en Switch och Zelda gör mig lite irriterad på mig själv, men nu har jag ju i alla fall till sist tagit beslutet, och en fin och mörkgrå switch tillsammmans med Zelda är i min ägo.

Det tar inte många steg för mig att gå med Link förrän jag släppt de negativa och frågande tankarna jag hade någonstans i bakhuvudet. Jag springer långsamt framåt genom en smal grotta, klättrar (!) upp för en stenbrant, genom en smal grotta till och sedan öppnar sig den vackra spelvärlden upp sig. Jag står på en klippavsats, lyssnar till en vacker pianoslinga och det gröna och storslagna Hyrule breder ut sig framför mina ögon. Det finns inga bra och beskrivande ord för vad som sker, det behöver upplevas, och jag är genast helt fast i Breath of the Wilds värld och jag förstår att det här kommer bli en spelupplevelse utöver det vanliga. Sedan ramlar jag direkt ner för klippavsatsen framför mig och dör, och min dotter skrattar åt mig, haha.

Spelvärlden som Nintendo under fem år har byggt upp är helt och hållet magisk, och man känner verkligen att de pressat all sin kunskap och alla sina färdigheter i detta spel. När man springer runt i den stora världen, märker man inspirationen spelmakarna har haft. Jag tänker på den hårda känslan ifrån Metroid Prime, den varma världen i Indiana Jones-filmerna, en blandning av valfri tidig Hayao Miazaki-filmvärld och tankarna går framförallt till böckerna och filmerna om den enda ringen. Tolkiens och Miyazakis värld breder ut sig, i form av ett Zelda-spel. Wow! Skogarna är lummiga, bergen är höga, vidderna är storslagna och snölandskapen är karga och mörka. Och till detta ett enastående och vackert soundtrack, som fångar alla ögonblick på ett perfekt avvägt sätt. Ibland tystnad, ibland mysig och snäll musik, ibland hårt och spännande och ibland bara vackert. Zelda-känslan är total, och nu i kombination med så mycket mer!

Utan att spoila så mycket ifrån spelets handling så vill jag ändå beskriva några av mina upplevelser, även om de är alldeles för många för att skriva om. Men är ni oroliga för spoilers, så läs inte dessa nästkommnde stycken.

EVENTUELLA SPOILERS!

Otroligt många av spelets platser och äventyr är som sagt helt magiska. När man springer upp för Lanayru-bergets snötäckta, kalla och hala brant i jakt på draken Naydra. När man vid foten av den iskalla Hebra-bergskedjan värmer sig i en liten timmerstuga, och vid den varma brasan läser en gammal dagbok. När man intet ont anande letar i de vackra och uråldriga ruinerna nedanför Temple of Time springer rakt in i spelets första Guardian, och de pittoreska och mysiga Miyazaki-miljöerna på en sekund förvandlas till en brutal slagplats. När man hittar spelets första storslagna och gömda labyrint, och en otroligt spännande John Carpenter-80-tals-inspirerad syntslinga hörs i bakgrunden. När spelets första Blood Moon uppenbarar sig, och den tidigare så fina och lugna månskens-natten förvandlas till total skräck. När man i jakt på Spring of Courage klättrar runt i de fuktiga och varma träskmarkernas ruiner (som påminner mycket om Chozo-ruins i Metroid Prime) med regnet piskande och dånande åska, och aggressiva blixtar slår ner runt om en. När man med enbart pilbåge glider fram genom luften i jakt på fjäll från spelets stora, majestätiska och uråldriga drakar. När man i bästa Hotet från Underjorden-stil slåss mot de mäktiga Moldugas i den brännande heta öknen, och man är mitt inne i den bästa av klassiska Matiné-filmer. När man blir känslosam av den fina men förbjuda kärleken mellan rasgränserna i vattenstaden Zoras Domain. När Link springer på stora kugghjul i bästa Lupin-stil, precis som i klockstapeln i slutet av filmen Castle of Cagliostro. När man glider genom luften mellan de ståtliga Pillars of Levia, som taget direkt från filmen Avatars floating mountains på planeten Pandora. När man i en djup dal omringad av höga berg springer genom ett igenvuxet och uråldrigt slagfält ser det majestätiska Fort Hateno breda ut sig. Eller varför inte när den gåtfulle romantikern Kass står och spelar sin vemodiga sång på sitt dragspel högst upp på en spetsig klippa som sticker upp ur havet långt ute i Kitano-bukten, regnet piskar ner och det är fullt av havsfåglar som cirkulerar och tjuter ovanför. Mycket vackert och ett av spelets finaste och mest mystiska stunder. När man jagar uråldriga tempel och mörka hemligheter, när man bestiger berg efter berg i jakt på Kurok-seeds och ädelstenar, när man blir fast på den vackraste av söderhavsöar, när man möter sin första skräckinjagande Lynel, när man.....när man....när man.....jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det finns så otroligt mycket att uppleva, och man tröttnar aldrig på att spela.

Spelet är melankoliskt, roligt, spännande, vackert, mörkt, mysigt, det frambringar så många känslor och har så många bottnar. Jag har aldrig spelat ett spel tidigare där det är så roligt att bara springa omkring, klättra, fånga insekter, fiska eller plocka svamp. Helt plötsligt ser jag en rökpelare i skogen därborta, jag springer dit, en man sitter vid en brasa och vi börjar prata. Han frågar mig vart jag är på väg, och berättar sedan sin historia. När jag strax efter tittar upp ser jag fåglar som vackert flyger förbi i klassiska i v-formationer, jag hör grodor kvacka och hoppa omkring vid vattendraget bredvid, olika slags fiskar simmar runt i floden som vattendraget mynnar ut i, insekter låter, jag ser syrsor och fjärilar, vilda hästar springer fram på fältet lite längre bort och in i den närliggande skogen. Världen jag befinner mig i lever fullt ut, och jag har inga planer på att lämna den ännu. Jag kommer på mig själv med att spendera lika mycket tid med att upptäcka nya platser och lösa gåtor som jag gör med att bara springa omkring, hoppa och klättra runt i den stora världen, fånga insekter, plocka blommor och svamp, fiska och leta skatter. Att springa fram genom det höga gräset med den varma solen lysande, och när de fina pianoslingorna träder fram, då är Zelda som bäst, och inget annat spel kan fånga samma känsla. Alla som tycker om äventyr behöver verkligen spela och uppleva det här spelet för sig själva.

Men har jag bara lovord att säga om detta spel, nej det har jag verkligen inte. Ett av de många negativa intryck jag tidigare hört är att det inte finns "dungeons" på samma sätt som i tidigare spel i serien, och det både stämmer och inte stämmer. Det finns inga renodlade dungeons, men det finns över hundra Shrines samt fyra Divine Beasts att besegra, plus slutfasen i spelet. Dessa Shrines är uråldriga tempel, som var och en består av en utmaning, de är mystiska och känslan jag får är verkligen att se funnits där i flera tusen år. De innehåller spännande musik, djupa och bottenlösa avgrunder och kluriga gåtor, som det ofta finns fler olika lösningar på. Vissa pussel är jättebra designade med kluriga och smarta pussel. Vissa är hopplösa och ologiska, och vissa är helt och hållet frustrerande. Ibland blir jag tokig på de kryptiska pusslen, men som tur är går det oftast att till sist komma fram till en lösning. Det finns som sagt oftast fler än ett sätt att lösa saker och ting på, vilket är mycket smart designat, men jag stör mig ändå på många av spelets "klurigheter". Många av spelets Shrines är s.k battle-shrines, och de är grymma. Framförallt tidigt i spelet när många fiender är svåra, men en nackdel är att ju starkare man själv blir desto lättare blir många fiender. Slag från fiender som tidigt i spelet tog tio hjärtan eller fullt liv, tar nu ett halvt hjärta. En naturlig utveckling kanske men också tråkig enligt mig. Jag tycker ett spel ska bli svårare gradvis ju längre in i det man kommer, Botw är tvärtom. Ur denna aspekt är spelet som bäst under första halvan för då är det svårt. Synd att det inte fortsätter så. Jag jämför ofta Botw med Metroid Prime, då jag ser många likheter. Metroid Prime lyckades med svårighetsgraden, Botw gör det inte riktigt. Som tur är blir verkligen inte alla spelets fiender lätta, så det är inte helt och hållet negativt.

Spelets kanske svagaste punkt, i alla fall enligt mig, är de fyra Divine Beasts. De innehåller jobbiga och väldigt snurriga pussel, de stannar upp tempot i spelet och är tyvärr inte alls roliga. Jag drog mig varje gång för att göra dom, och ville hellre spela vidare och göra sidequests och jaga shrines. Man måste vända och vrida, som att spela det gamla spelet kulan. Ni vet när man ska vända en träplatta så att en kula rullar igenom. Men det spelet är kul, och logiskt. I Botw känns det ofta väldigt ologiskt, och inte det minsta kul. Kryptiska kulan typ. Bara frustrerande, man vill bara ut i den stora världen och ha kul igen. Bossarna är sådär, lite roligt kluriga ibland men Divine beast-templen är tyvärr det absoluta sämsta med detta spel. Väldigt synd då både utseendet och framförallt musiken på alla dessa fyra platser är helt underbar.

Spelkontrollen i Breath of the Wild är väldigt bra, däremot med en ganska märklig inlärningskurva. För mig tog det många långa timmar att bli duktig på att styra Link i detta spel, men det behöver absolut inte vara något negativt, snarare kanske tvärtom. Däremot har kontrollen en fatal miss. Att man duckar och börjar gå långsamt när man trycker ner samma knapp man styr Link med. Detta låter kanske som en bagatell, men Botw har ofta väldigt intensiva strider, och då händer det (för många av oss) allt för ofta att man trycker lite hårdare på kontrollen, vilket i sin tur gör att Link börjar krypa super-långsamt när man minst av allt vill det, mitt i de hårdaste striderna. Detta blir ofta ödestigert, eftersom det är när man är som mest pressad som detta händer. Jag tänker framförallt på när man möter Guardians i major-battle-shrines tidigt i spelet, samt när man slåss mot Lynels. Katastrof och några svordomar har nog tyvärr slunkit ur mig lite här och där under spelets gång.

En kanske onödig detalj att gnälla på är att jag tycker att designen på framförallt bergs-snubbarna Gorons är ganska löjlig. De passar inte riktigt in i denna värld, och även om jag förstår att Nintendo behöver göra fansen nöjda, så tror jag man hade kunnat göra om designen på denna ras utan ramaskri från fansen. En mer vuxen design på dessa stora lunsar önskar undertecknad.

En sista grej jag känner att jag måste gnälla på är att i Breath of the Wild känner man sig aldrig fången någonstans, för man kan alltid teleportera sig till säkerhet med ett blixtsnabbt knapptryck. Det är väldigt synd, och säkert något majoriteten av fansen uppskattar, men det gör att den där läbbiga känslan av klaustrofobi aldrig riktigt infinner sig. Återigen, Metroid Prime gör detta till fullo. Jag tror inte Nintendo riktigt vågar, för en stor majoritet av Zeldas fanbase avskyr "det svåra" i seriens första två spel. Synd, då det är det svåra och det farliga som lockar mig och många andra. Man märker att spelutvecklarna har fått kompromissa mycket. En stor del av spelet är mörkt, hårt och kargt, medan den andra delen är fint, mysigt och lättsamt. Det finns mer att klaga på, till exempel att vissa "mellansekvenser" som är förprogrammerade är lite väl enkla och får samtidigt spelaren att känna sig "dum", att Zelda själv, som trots att hon är en stark och tuff tjej, vilket jag gillar, ofta är lite väl gnällig och tjatig på Link, eller att spelets avslutning är lite väl lätt. Men nu får det vara nog med gnäll.

Spelets musik som många har klagat på, är till och med kanske spelets allra starkaste sida. Enligt mig tillhör det avskalade och minimalistiska soundtracket ett av tv-spelvärldens i särklass bästa. De som gnällt på att spelet är tyst kan ärligt talat inte ha spelat särskilt långt eller mycket. Spelet innehåller 211 skrivna stycken, så vad snackar dom om egentligen. 211, hallå! Hur många andra spel har så många original-skrivna låtar? Det är både komiskt och tragiskt att vissa faktiskt gnäller på det. Höjdpunkterna är många, Kass vemodiga och vackra sånger, Miphas känslosamma kärlekstema, labyrinternas och skogarnas mystiska toner och Gerudo-öknen och tillhörande områden har musik som får mig att tänka wow och åter wow. Full pott utan tvekan.

Spelet har som sagt så många bottnar. Bland annat gillar jag templen, de gamla broarna, klättrandet, de bottenlösa avgrunderna i alla shrines, kärleken mellan ras-gränserna och äventyrandet. Min dotter däremot gillar framförallt att smyga sig på och tämja vildhästar, att experimentera med att laga olika maträtter och att inreda sitt hus och gå omkring i de fina små byarna och göra sidequests. I Zelda gör man vad man vill, och inget är mer rätt eller fel än de andra. Det finns andra spel som är mer fulländade, i mitt tycke bland annat Metroid Prime, Dr Mario eller Zelda II-The Adventure of Link. Men Breath of the Wild är trots alla sina brister världens bästa spel, det är bara så, vare sig man vill eller inte. Jag är förälskad i det här spelet, och även om jag kanske rankar ett fåtal andra spel högre till själva helhetsintrycket, så kan jag inte säga något annat än att detta är det bästa spelet någonsin. Breath of the Wild utspelar sig i en vacker och gåtfull värld, som jag förstår att det tog drygt fem år att utveckla.

Spelet är fulländat trots de många bristerna, bättre än så kan jag inte uttrycka mig. 10/10. Ren och skär Nintendo-magi.

Tack för ordet/ Vincent.