The Big Lebowski

The Big Lebowski (1998)

Då var det dags. Efter många om och men har jag till slut tagit mig i kragen och sett The Big Lebowski från början till slut. Flera personer här på Filmtorsk har skrattat åt mig på grund av att jag inte sett denna film. Det är tydligen en rulle man "ska" ha sett. Men ska jag vara helt ärlig har jag inte haft någon direkt lust att se denna film, eller någon annan av Coen-rullarna heller för den delen. Varför, kanske ni frågar er? Jo, av den enkla anledningen att jag ogillade "No Country for Old Men" (2007) så pass mycket. Dessutom har jag inte funnit andra Coen-filmtrailers särskilt tilltalande. Den 15 Mars 2015 utmanade till sist Henrik Nygren mig att se denna. Ett och ett halvt år senare har jag till sist antagit utmaningen. Så nu har jag tagit mig ro att slösa två timmar av min dyrbara lediga tid för att kolla denna rulle och då tänkte jag WTF, några (!) textrader kan jag väl knåpa ner om filmen.

Som vanligt när jag skriver något så innehåller texten SPOILERS överallt så håll er undan ni som inte har sett, men kanske har tänkt att se The Big Lebowski.

Filmen handlar om The dude, som han själv kallar sig. Han bor i LA och glider runt med säckiga kläder, morgonrock och solbrillor och ser allmänt bakis och cool ut. The Dude (Jeff Bridges) hänger med två polare som spelas av John Goodman och Steve Buscemi. De verkar mest gilla att spela bowling, dricka öl, röka weed och surra. De snackar en hel del med varandra och jag får en del Tarantino-vibbar, dock utan samma substans och utan lika intressanta samtalsämnen. Reservoir Dogs-samtal fast utan klipska samtal och snubbar i kostym. Istället får man här otränade och allmänt otrevliga slöfockar i en bowlinghall.

The Dude och hans polare ska möta John Turturro och hans polare i en bowlingmatch, samtidigt som The dude ska hjälpa en rik namne till honom att hämta tillbaka hans kidnappade fru. Storyn är lite knasig men ganska enkel, i alla fall till en början, men jag är inte riktigt med i filmen. Jag får känslan av det är en komedi, men än så länge har jag inte skrattat en enda gång. Det är duktiga och välkända skådisar i de flesta roller, men ingen av skådespelarna är sig lika i någon annan film jag sett dom i. I denna film känns det som att dom alla spelar över, eller nej inte spelar över men de överdriver på något sätt. I hela deras sätt att vara. Skämten och det plumpa språket går inte hem hos mig men jag kollar vidare. The Dude blir knockad av ett par killar, och hans medvetslöshet skildras i en drömsekvens. Han flyger ovanför staden och hamnar i ett bowlingklot och snurrar omkring. Det hela är snyggt gjort men återigen, inte speciellt roligt.

Filmen fortsätter och fler och fler märkliga situationer uppstår, framförallt för att John Goodmans rollfigur är en överspänd krigsveteran som hela tiden tar oerhört korkade och själviska beslut. Han verkar tro att han är med i en actionfilm med Sly eller Arnold back in the day. De tre polarna fortsätter att bowla och att snacka och snacka, hela tiden i mun på varandra och de brinner av på varandra titt som tätt. Många av er som läser detta håller förmodligen inte med mig, men jag tycker inte att filmen är rolig. Jag skrattar liksom inte en enda gång. Min gissning är att manuset och dialogen skrevs av Coen-bröderna efter ändlösa nätter av marijuana-rökande, och det känns inte ens som en särskilt vild gissning. Jag har verkligen ingenting emot stoner-komedier, jag älskar till exempel "Half Baked" (1998) med Dave Chapelle och till och med "How High" (2001) med Method Man och Redman är faktiskt stundtals kul. I Half Baked är dialogen rolig, och skådespelarna är roliga. I denna film är ingenting speciellt kul, bara plumpt.

Peter Stormare, Flea från Red Hot Chili Peppers och en lång blond snubbe spelar ett gäng tyska smågangsters med svarta läderkläder och EBM-musik pumpandes ur stereon. Jag vet inte om de ska spela "stereotypa tyskar" eller om humorn med kläderna övergår mitt förstånd. Men de är i alla fall relativt intetsägande, ända fram till slutet av filmen i fightscenen när de spelar över å det grövsta och filmen i någon minut övergår i någon slags b-films parodi. Trist att så många sköna skådisar kan vara så tråkiga! Steve Buscemi som ofta är min favorit har i denna filmen en relativt stor roll, och han är ju allt som oftast ett komiskt geni. Mem de käre bröderna Coen har lyckats att få honom att inte ens vara det minsta rolig en endaste gång! Hur lyckas man med det undrar jag? Det är fan en bedrift i sig av de två regissörerna.

Det finns två tjejer i filmen. En av dom är den kidnappade Tara Reid och hon är bara med ett par minuter. Den andra tjejen som har en lite större roll är Julianne Moore och hon framstår så pass onaturlig i sitt sätt att vara och hennes beslutstagande att jag undrar om Coen-bröderna har några som helst tjejer i sin närmaste vänskapskrets. Hon pratar och bestämmer men verkar inte kunna lyssna på någon annan. När jag tänker efter verkar ingen av karaktärerna kunna lyssna på någon annan. Alla bara babblar och ingen lyssnar. Totalt onaturlig och självisk dialog filmen igenom. Varken Steve Buscemi, Peter Stormare eller halva main-casten från "Road House" (1989) kan rädda denna pretentiösa soppa. En annan sak jag tänker på är att detta är min andra Coen-rulle jag ser, och båda filmerna kretsar kring en stor summa pengar som alla i filmen vill åt. Har Coen-bröderna inga andra manus-idéer än det?

När en dryg timme har gått och The Dude återigen hamnar i en påkostad drömsekvens blir jag nästan förbannad på hur tråkigt det är! När han bowlar med sig själv och flyg-glider under en rad med lättklädda tjejer och kollar upp under deras kjolar säger jag högt åt datorn "-Det här är inte ens kul bara löjligt!!!" Coen-bröderna framstår som två små pojkar med barnslig och intetsägande humor som bara intresserar sig för omotiverat våld och jakt på stulna pengar.

Slutsats.

Antingen var denna film för smart för mig eller för dum för mig, eller så var den bara tråkig. Jag väljer det sistnämnda. The Big Lebowski är enligt mig en två timmar lång weed-dimma, totalt innehållslös. Den får 3 White Russian-drinkar av 10 möjliga.

Detta var inte den sämsta komedi jag sett i mitt liv, men definitivt den tråkigaste. Jag skrattade inte en enda gång under hela filmen.

Tack för ordet.

/AG