Tangerine Dream

Tangerine Dream-Electronic Meditation (1970)

Tangerine Dreams första skiva, som spelades in och släpptes elva år innan jag föddes. Skivan hade tydligen också en medföljande ballong när den släpptes. En grön sådan.

Jag äger denna skiva på LP, och har gjort det i flera år. Av olika anledningar har jag däremot aldrig lyssnat på den tidigare, så det här ska bli väldigt intressant lyssning.

1. Genesis

Det första spåret är som ett enda långt fem minuters intro, med olika instrument och andra ljud. Trummor och flöjtar blandas med krossat glas och olika elektroniska ljud. Kan bli lite klurigt om man ska följa albumets titel och meditera till detta.

2. Journey Through a Burning Brain

Det andra spåret börjar ganska snabbt låta lite mer som Tangerine Dream, men det tidiga soundet är betydligt mer smutsigt och rått än senare. Mer ljud som dyker upp från olika håll, i bakgrunden däremot byggs en oerhört fin och hypnotiserande melodi upp. Vackert.

Låten delas sedan upp i en andra del som mot slutet spårar lite och avslutas med ett kaosartat gitarr-crescendo. Det märks att skivan släpptes 1970 och proggen gör sig verkligen påmind. Ett väldigt innehållsrikt spår på strax över tolv minuter.

3. Cold Smoke

Den tredje låten börjar väldigt långsamt och fortsätter sedan byggas upp av olika blandade ljud, utan något klart sammanhang. Lite mer svårlyssnad igen, precis som skivans första spår. Mer rock'n'roll än elektroniskt, och precis som i den andra låten på skivan avslutas låten på ett lite kaosartat sätt, vilket känns ganska tidstypiskt. Återigen, jag vill verkligen se om någon lyckas meditera till det här, då måste man nog inneha nerver av stål.

4. Ashes to Ashes

Experimentlustan fortsätter, och även om detta är Tangerine Dream så får jag vissa The Doors-vibbar, samt andra band ifrån samma tidsera. Den här låten skär sig stundtals lite i ljudbilden tycker jag, även om den drivande gitarrslingan är skön. Den slingan känns för övrigt som den fortsätter ifrån det föregående spåret.

5. Resurrection

I det sista spåret hörs rösten av Edgar Froese själv, bandets grundare samt drivkraft, när han (baklänges) läser texten på en färje-biljett mellan Dover och Calais. Lugn avslutning.

Sammanfattning: Den här skivan låter inte riktigt som det Tangerine Dream jag är van att lyssna på, men det är väldigt intressant att höra hur de lät tidigt i karriären. De briljanta melodierna hörs stundtals i bakgrunden, och att bandet redan här har storartad potential märks tydligt.

Det är väldigt mycket experimenterande skivan igenom, och trots att det blir lite väl påtagligt emellanåt, är det samtidigt något som bandet alltid gjort samt det som gjort att de är föregångare och förebilder för många. De är legender, de provar sig fram, och är helt enkelt väldigt modiga.

Bästa spår: Det andra spåret, "Journey to a Burning Brain föll mig mest i smaken. Där kunde man verkligen höra bandets potential.

Betyg: En skiva som är mer intressant än bra, men som historie-lektion är den perfekt. Både spännande och genuin och jag ger den 5 jamsessioner (kan man säga det på svenska?) av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Alpha Centauri (1971)

Ett år efter debuten släpptes denna skiva, bandets andra i ordningen. Redan nu hade bandet bytt ut sin trummis, och medlemsbyten har alltid varit något som hört till Tangerine Dreams karriär. Hjärnan bakom bandet, Edgar Froese, är den enda röda tråden genom alla år.

1. Sunrise in the Third System

Redan på första spåret märker man att musiken är mörkare och betydligt mer elektronisk än tidigare. Eller som bandets skapare själv kallade den, nämligen "kosmisk musik". Första spåret är kort, 4:22 och fungerar som ett stämningsfullt intro.

2. Fly and Collisions of Comas Sola

Skivans andra spår är betydligt längre (drygt 13 minuter) och låter verkligen som Tangerine Dream, om än ganska avskalat och rått. Mycket skön låt som precis som hela skivan, illustrerar en färd i rymden. Vackert. Betydligt mer elektronisk som nämnts, men fortfarande en hel del rock.

3. Alpha Centauri

Tredje spåret är ännu längre, nämligen dryga 22 minuter. Det visade sig att bandets nya trummis delade många musikaliska tankar med Edgar själv om att göra långa stycken musik, och att experimentera fram resultatet. Spännande att långsamt kunna följa ett bands utveckling såhär på nära håll. Låten är inte lika skön som det föregående spåret dock, mer ljud, mindre melodi. Skön avslutning med en tysk röst däremot. Väldigt mörkt och stämningsfullt, precis som hela skivan. Hans Zimmer har garanterat lyssnat mycket på Tangerine Dream, och tagit en hel del inspiration från bandet.

Sammanfattning:

En mörk, experimentell och väldigt stämningsfull skiva, som jag spontant just nu känner att jag kanske inte kommer återkomma till speciellt ofta. Det är inte för att den på något sätt är dålig, utan snarare för att Tangerine Dream har gjort så oerhört många andra bra skivor. Skivan är spännande, och jag tror dessutom den växer med fler lyssningar. Så vem vet, jag kanske visst återkommer till den i framtiden.

Bästa låt: Skivans andra spår har skönast melodi, men titelspåret byggs upp och avslutas väldigt mäktigt.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Alpha Centauri får 6 rymdfärder av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Zeit (1972)

Nytt år, ny platta, ny bandmedlem. En klassisk Tangerine Dream-taktik vad det verkar. Här bjuds vi på fyra spår som alla klockar in på närmare tjugo minuter. Skivan hänvisas av många musik-kritiker för att vara en av de första, kanske till och med den första, skivan med Dark Ambient-musik. Spännande.

1. Birth of Liquid Plejades

Det första spåret byggs långsamt upp med mörka tongångar, det låter psykadeliskt, och det låter skrämmande. Inte "easy listening" direkt, som de skulle sagt i den gamla musik-komedin "Airheads" från 1994. Tangerine Dream var verkligen mörka här, man nästan känner kalla krigets och rymdålderns påtaglighet när man lyssnar på musiken. Häftigt.

2. Nebulous Dawn

Det andra spåret är minst lika mörkt, långsamt och stämningsfullt som det första. En blandning av elektroniska ljud, droppande vatten, helikopter-propellrar och annat i en rejäl blandning. Det låter som att någon skapas, kanske en stjärna. Spännande spår.

3. Origin of Supernatural Probabi

Tredje spåret fortsätter på samma tema, lika mörkt och hårt som tidigare. Det är imponerande och jag undrar verkligen hur bandmedlemmarna pratade med varandra när de knåpade ihop detta. Hade jag kunnat rest tillbaka i tiden hade jag mer än gärna hängt i inspelningslokalen när bandet spelade in, lyssnat på tankegångarna och på musiken. Det hade varit något alldeles extra.

4. Zeit

Det avslutande spåret är det kanske lugnaste på skivan. Knappt 17 minuter av en lugn och mystisk ljudmatta. Till skillnad från första skivan så skulle detta spår faktiskt kunna gå att meditera till. Om än så kanske det är lite för mörkt för meditation, Dark meditation?

Sammanfattning: Tangerine Dream började med denna skiva på allvar skapa sitt eget sound, och den 25 November 1972 gav de sin första konsert med enbart elektroniska instrument, i en studio i Cologne. Spelningen varade ungefär 50 minuter.

En väldigt svårlyssnad skiva, och inget man slänger på på förfesten direkt. Men för den som har tålamod och vill drömma sig bort en stund passar den perfekt. Mörka och häftiga ljudlandskap målas upp i dryga 74 minuter.

Bästa spår: Skivan är en helhet och de fyra spåren hör ihop, och det är mer eller mindre omöjligt att välja ett spår före ett annat.

Betyg: Tangerine Dream-Zeit är väldigt svår att betygsätta. Kanske framförallt för att den är så pass svårlyssnad. Men skivan är häftig, mörk, banbrytande och helt enkelt bara stencool. Jag ger den 7 mörka ljudmattor av 10 möjliga, klart godkänt.

/AG

Tangerine Dream-Atem (1973)

Dags för Tangerine Dreams fjärde skiva, som släpptes tidigt 1973. En känd brittisk DJ, John Peel, var ett stort fan av bandet. Han spelade ofta deras låtar och mot slutet av året röstade han fram Atem till årets skiva. Detta gjorde att folk i England fick upp ögonen för bandet och efter Atem skrev Tangerine Dream ett nytt kontrakt med det då nystartade och ganska lilla skivbolaget Virgin Records. Pink Floyd var i spetsen för en ny typ av experimentell musik som fler och fler människor började uppskatta.

1. Atem

Titelspåret som klockar in strax under 20 minuter, är lite mer avskalat och lite mer melodiöst än förra plattan. Det är däremot fortfarande ett mörkt och mäktigt ljudlandskap som Tangerine Dream målar upp. Inte helt sammanhängande och inte speciellt melodiöst än. Intressant men lugn start på skivan.

2. Fauni-gena

Skivans andra spår är ungefär hälften så långt som det första, men precis lika lugnt. Jag får känslan av att man befinner sig i en skog. Cosmic-forest-music? Avslappnade spår.

3. Circulation of Events

Återigen kapas låt-längden med hälften, så detta spår är dryga fem minuter. Ett lugnt spår som påminner en hel del om de två föregående.

4. Wahn

Skivans sista spår är något helt annorlunda, det låter som ett par personer som har någon form av gemensam dans eller konflikt. Musiken i bakgrunden är skön men spåret är inte någon favorit.

Sammanfattning: Med denna skiva avslutar bandet sitt samarbete med Ohr Records, och det avslutar deras "Pink Years" period. Framsidan på plattan föreställer Jerome Froese, Edgar Froeses son. Flera år senare kommer han att bli en medlem av bandet.

Jag tycker att denna skiva tappar en hel del i mörker från föregångaren Zeit, och inte för att det per automatik behöver vara dåligt, men personligen föredrar jag skivan innan. Denna skiva är helt ok, men lite för lugn för min smak. Precis som alltid är det ju däremot ett kvalitativt verk, ifrån det mästerliga bandet, dock tillhör den de mindre bra jag hört ifrån bandet.

Bästa spår: Skogstonerna på det andra spåret är nog de skönaste.

Betyg: Tangerine Dream-Atem får 4 väldigt lugna framside-babys av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Phaedra (1974)

Då var det dags för en av Tangerine Dreams kanske mest omtalade och hyllade skiva, nämligen deras femte, Phaedra. Som jag tidigare nämnt också den första på nya skivbolaget Virgin Records. Skivan är banbrytande inom den elektroniska musiken och blev bandets stora genombrott internationellt. Hemma i Tyskland sålde den däremot inte alls speciellt bra, av okänd anledning. Skivan är en klassiker, och placerar sig ofta högst upp av alla Tangerine Dreams skivor, av många av fansen själva. Bandet hade inför inspelningen fått ett förskott av den förväntande skivförsäljningen, och pengarna investerades i en ny, kraftig synt. Ett nytt instrument innebar inte bara bättre ljud och inspelningsmöjligheter, utan också stora problem. Allt krånglade och medlemmarna fick jobba dygnet runt för att till sist, efter flera veckor, få ordning på inspelningarna.

Är skivan då så bra som de allra flesta tycker. Vi lyssnar och tar reda på det tycker jag.

1. Phaedra

Det märks snabbt att någonting har hänt med bandet. Kontrasten ifrån den senaste skivan "Atem" är stor, denna låt är mycket mer driven och med en tydlig och sammanhängande idé. Det låter mer välproducerat och jag gissar att nytt skivbolag betyder bättre inspelningsmöjligheter. En skön låt som påminner mer om "Zeit" än om "Atem", däremot med mer driv. Nu börjar det låta som Tangerine Dream på riktigt. Bra låt.

2. Mysterious Semblance at the Strand of Nightmares

Det andra spåret, som tillsammans med titelspåret för övrigt är med i den senaste Black Mirror-delen "Bandersnatch", är lugnt och behagligt. Mer melankoliskt än mörkt, och väldigt melodiöst. Bra låt återigen.

3. Movements of a Visionary

Lite kortare låt nu (kortare 07:58 lol) men bra driv och en väldigt hypnotisk låt. Kanske till och med bäst på skivan?

4. Sequent C

Avslutningsspåret är kort, bara två minuter. Lugn och stillsam avslutning på en mycket bra skiva.

Sammanfattning: Jag gillar den här skivan, den låter väldigt mycket Tangerine Dream och låtarna har ett helt annat driv än tidigare. Mer sammansatta. Man märker att bandet experimenterar, och det är också därför de aldrig slutar att vara intressanta. Låtarna är långa, men blir aldrig tråkiga. Det här är inte musik för alla, det förstår jag helt klart. Men för oss som tycker om det här, är det mästerligt. Skivan tillhör inte bland bandets bättre, tycker jag, men den är definitivt bra!

Bästa spår: Återigen svårt att välja. Men jag gillar det tredje spåret "Movements of a Visionary".

Slutbetyg: Tangerine Dream-Phaedra får 7 nya skivkontrakt av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Rubycon (1975)

Dags för bandets sjätte fullängdare, två 17 minuters spår. Precis som Phaedra är detta en skiva som många av bandets fans har högt upp på sina listor. Många av de som är inbitna fans håller denna era, "The Virgin Years" som bandets bästa. Bandet kände av pressen efter försäljningsframgångarna med förra skivan "Phaedra", och denna sålde inte heller riktigt lika bra. Däremot gick inspelningarna smärtfritt, bandet hade nu lärt sig de nya instrumenten. Skivbolaget Virgin gav också bandet full konstnärlig kontroll, vilket inte var helt vanligt. Men så blev också Rubycon en klassiker i bandets digra katalog.

"Froese: "When we did Rubycon we talked much about if we wanted a commercial success or if we wanted to be progressive on our own terms. And honestly we decided that it was mostly ourselves it was all about. We wanted to develop the music we liked the most and to express ourselves personally". (Tangenten No.6, 1994)"

1. Rubycon, Part One

Första halvan av denna låt är väldigt lugn, trevlig och stillsam, men efter ungefär halva låten övergår den i mer spännande toner. Ett mäktigt driv infinner sig, och det är såhär som Tangerine Dream är som bäst på att verkligen trollbinda lyssnaren. Fantastiskt.

2. Rubycon, Part Two

Skivans andra spår börjar mer högtidligt. I ungefär fyra minuter är låten lugn och sansad, sedan drar den igång. Och det rejält. Nu har bandet verkligen hittat sitt sound, det går inte att understryka mycket nog. Mörkt, mystiskt och helt magiskt.

Sammanfattning: Den här skivan är lite av en diss till dåtidens mainstream-rock. Detta demonstreras genom att släppa ett spår per sida av LP:n. Skivan ör bra, den är riktigt bra. Jag rankar den ganska högt, kanske till och med någonstans på den lägre delen av topp 10 med bandet.

Bästa spår: Båda spåren är bra, men på olika sätt. Det andra spåret är lite hårdare, vilket jag gillar.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Rubycon får 8 mainstream-rock-dissar av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Ricochet (1975)

Bandets andra skiva 1975, och totalt sjunde i ordningen, är en live-skiva och innehåller två långa spår. Skivan nådde inte riktigt upp i samma försäljningsframgångar som de två föregångarna "Phaedra" och "Rubycon" men det är väl inte att förvänta av en liveskiva heller. Skivans namn kommer tydligen från ett elektroniskt spel bandet blev mer eller mindre besatta av under årets turné. Samma turné som skivan spelades in.

1. Ricochet Part One

Första spåret följer en snygg och ganska beprövad mall, att första halvan är en lite lugnare uppbyggnad med en skön melodi för att sedan gå över i mer driven elektronisk musik. Ett bra koncept som fungerar. Detta är ännu mer melodiskt än tidigare, och bandet fortsätter utvecklas. Mycket bra låt.

2. Ricochet Part Two

Skivans andra spår är precis som på föregångaren "Rubycon" snäppet bättre än det första. Den här låten är också rejält bra! Kvalitet.

Sammanfattning: Denna skiva är tydligen en samling från över 40 timmars inspelat live-material. Hur bandet lyckades få ihop det till två spår är för mig en gåta, men de lyckades ordentligt. En riktigt bra skiva som man kan slänga in i skivspelaren när som helst!

"Many people consider Ricochet as one of the highlights of Tangerine Dream's early career and I can only agree to that. I think that this album whether live or not captures many of the elements that is the quintessence of Tangerine Dream in this period; driving sequencers, melodic guitar, the mellotron lurking in the background, strange sounds, a cosmic atmosphere and on top of that, simple but very logic melodies or themes given sufficient time to be explored deeply."

1999 by Kent Eskildsen

Betyg: Tangerine Dream-Ricochet får 8 live-samlingar av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Stratosfear (1976)

Då var det dags för bandets åttonde platta i ordningen, nämligen "Stratosfear". Ordet som är en ordlek med orden "Stratosphere" och "Fear". Der är mycket smakfullt gjort och det tyder på att någonting spännande är i görningen.

Inspelningen av den här skivan var tydligen ännu mer kaotisk än när bandet spelade in "Phaedra" ett par år tidigare. Denna gång fanns de tekniska problemen återigen där, men en stor del av problematiken var också i vilken riktning bandet skulle välja att gå med sin musik. I flera år nu hade Tangerine Dream varit intakta med fasta medlemmar, och nu ville medlemmarna musikaliskt åt olika håll. Resultatet blev kortare låtar, om man nu kan kalla 10-minutersspår för korta, och både mer melodier och mer driv än tidigare. Frågan är då, efter all kaos med inspelningen, hur blev resultatet?

1. Stratosfear

Titelspåret på dryga 10 minuter är helt magiskt. Ett av mina absoluta favoritspår med bandet, och det är också ett spår bandet själva valde att spela live mycket under sin karriär. Spännande, mörkt, vackert, hårt, magiskt. Allt på samma gång. Full pott och ren elektronisk magi.

Nick Mason från Pink Floyd mixade till och med låten, men på grund av en dispyt mellan Tangerine Dream och Virgin fick tyvärr den mixen aldrig släppas.

2. The Big Sleep in search of Hades

Det andra spåret är betydligt lugnare än titelspåret, men mystiken och mörkret finns kvar. En riktigt spännande låt. Denna skiva passar bäst att lyssna på i mörkret. Tyvärr är låten bara 4:31 lång. Jag önskar den var det dubbla.

3. 3 AM at the border of the Marsh from Okefenokee

Denna låt är som en blandning av de två första spåren, drivande, melodiös och riktigt snygg och spännande. Wow.

4. Invisible Limits

Skivans fjärde spår fortsätter på samma tema som det tredje spåret. En riktigt mörk och snygg elektronisk slinga i bakgrunden, med gitarrer och andra instrument i förgrunden. Återigen mäktigt och spännande. Superlativen är många nu, men mer än väl förtjänade.

Sammanfattning: Allt med denna skiva är bara så snyggt, allt från den läckra framsidan till den mäktiga produktionen. Framsidan som för övrigt har tydliga likheter med en av den tidens absoluta storfilmer, nämligen "2001:A Space Odessey". Stora objekt som far fram över ödelagda och märkliga landskap. Detta är den första Tangerine Dream-skivan där alla bitar verkligen faller på plats.

Skivan är mörk, spännande, stilren, vacker, mystiskt, läcker, snygg och helt enkelt bara så oerhört bra! Jag ger min första fullpoängare här, och det är nu bandet börjar gå in den period som jag tycker om allra mest.

Bästa spår: Titelspåret är svårslaget, men alla spår på skivan har något att erbjuda.

Betyg: Tangerine Dream-Stratosfear får 10 ödelagda landskap av 10 möjliga. Ren och skär perfektion.

/AG

Tangerine Dream-Encore (1977)

1977 släppte Tangerine Dream sin nionde fullängdare, nämligen ett soundtrack till filmen Sorcerer. Jag väljer att skriva om Tangerine Dreams soundtrack vid ett senare tillfälle, och betar av de "vanliga" albumen här och nu. Så detta är bandets tionde album i ordningen.

Året 1977 gav sig också Tangerine Dream ut på en omfattande och väldigt populär USA-turné, och det är under denna turné materialet till denna skiva spelades in. Detta är alltså bandets andra live-skiva, efter Ricochet från 1975. Turnén blev en jättesuccé, och sålde slut blixtsnabbt. Trots detta blev turnén inte någon ekonomisk framgång för bandet, tyvärr blev det precis tvärtom. Detta på grund av att bandet Emerson, Lake and Palmer, som Tangerine Dream skulle turnera med, i sista stund ställde in hela sin turné tillsammans med sin 120 man stora orkester. Detta påverkade såklart Tangerine Dream kraftigt som i sin tur blev tvungna att ställa in flera konserter, och det blev väldigt kostsamt.

1. Cherokee Lane

Det första som slår mig när jag lyssnar på det första spåret är hur ren och klar produktionen är, speciellt för att vara live. Allt låter väldigt klart och väldigt bra, och låten är inte alls lika mörk som tidigare. Ljusare toner och en allmänt trevlig stämning. Bra låt som låter väldigt mycket Tangerine Dream.

2. Monolight

Monolights första halva är väldigt ljus och lätt till sinnet, jag får känslan av att USA-vistelsen var positiv för bandet. Efter ca 8 minuter övergår låten i lite mörkare tongångar, och det blir spännande igen. Dock fortfarande med en positiv känsla. Skön låt.

3. Coldwater Canyon

Det tredje spåret låter verkligen som att den spelades in just där den gjorde det, utanför Los Angeles. Man får verkligen en öken-känsla och jag tänker bland annat på Cosmo Canyon från spelet Final Fantasy VII när jag lyssnar. Där tigern Red XIII står på klipporna uppe i bergen bredvid sin ökenstad.

4. Desert Dream

Skivans sista spår börjar väldigt långsamt, och låten låter inte alls som de andra tre spåren. Det här låter mycket långsammare, mörkare och påminner mer om bandets tidigaste skivor. Nyfiken som jag är läser jag mig till att låten faktiskt är ett collage av gammalt material, en hel osläppt. Spännande och en väldigt bra låt.

Sammanfattning: Skivans fyra spår är inspirerade av bandets tidigare skivor, Stratosfear och Sorcerer, men är nyskrivna. Två av låtarna på skivan, Cherokee Lane och Coldwater Canyon, är inspirerade av samt inspelade nära vägarna i Coldwater Canyon utanför Los Angeles, där bandet bodde i perioder under sin USA-turné. Peter Baumann, som nu varit en fast medlem av bandet i över 7 år, lämnade Tangerine Dream under året. Han satsade mer tid på sin egen studio, och hade helt enkelt inte tid längre, så bandet bad honom att lämna. Allt ska ha gått smärtfritt till, utan dålig stämning, men Edgar Froese och Christopher Franke var nog ganska sura ändå. De sade i en intervju att "vill han lämna ett kreativt och framgångsrikt band som Tangerine Dream, för att istället sitta själv i ett rum någonstans och spela någon slags musik så får han väl göra det". Senare flyttade Baumann till New York och byggde en egen studio där, och fortsatte med sin solokarriär.

1977 var Edgar Froese 33 år. Han hade tjej och ett barn, medan Baumann var 9 år yngre och ville förmodligen fokusera på andra saker även utanför musiken, så att de gick åt olika håll föll sig nog ganska naturligt efter över sex år tillsammans. Långt långt senare i sina karriärer skulle de dock komma att samarbeta igen.

Bästa spår: Det atmosfäriska, men samtidigt svårlyssnade, avslutningsspåret måste jag nog välja här. Annars tycker jag mycket om de första två spåren på skivan.

Slutbetyg: En mycket bra och intressant skiva, speciellt för att vara live. Jag ger Encore 7 starka USA-turnéer av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Cyclone (1978)

Efter det omtumlande året 1977, med både en omfattande USA-turné samt ett medlemsavhopp, är det dags för bandets elfte skiva i ordningen. LP:ns framsida är, precis som bland annat framsidan på skivan Phaedra, målad av Edgar Froese själv.

1. Bent Code Sidewalk

Det slår en snabbt att här är det ett annat Tangerine Dream än tidigare som presenteras. I bakgrunden hörs en Tangerine Dream-synt och gitarrslinga, men i förgrunden hör man en sångare. Första låten bandet spelar in med en sångare, och det låter bra. Det låter mer åt det klassiska rock-hållet, men det funkar. Inte ett personligt favoritspår för mig på långa vägar, men jag tycker om det jag hör. Spännande.

2. Rising runner missed by Endless Summer

Det andra spåret är betydligt kortare, nämligen 5 minuter långt. Musiken är skön och sången är tillbaka. Personligen tycker jag denna låt inte är något vidare, sången på det första spåret passade bättre in. Skön musik, inte någon vidare sång.

3. Madrigal Meridian

Det tredje spåret är 20 minuter långt och man känner av att bandet inte riktigt vet vad de vill här, låten är absolut inte dålig men den känns spretig och utan någon riktig karaktär. Bra driv dock och helt utan sång.

Sammanfattning: Efter att Peter Baumann lämnat bandet så var det mesta väldigt rörigt i och runtomkring Tangerine Dream, så Edgar Froese tog kontakt med två killar han kände sedan tidigare, anlitade dom och bandet bestod nu av fyra medlemmar. Musikaliskt ville de däremot helt olika saker, och bandet var spretigare än någonsin. I en sista utväg att faktiskt spela in skivan sade det, "det är lika bra att du sjunger" till en av de nya medlemmarna, och så blev det. De spelade in skivan Cyclone, och den mottogs med väldigt blandad kritik. Vissa tyckte om det "nya" soundet med sång, och vissa tyckte de svek och hade sålt ut totalt. Edgar Froese själv var efteråt totalt missnöjd, och vägrade lyssna på skivan under många år. De två nya medlemmarna fick direkt lämna, och Edgar Froese och Chris Franke fortsatte sin resa på egen hand igen, och bandet bestod nu bara av två personer igen. Personligen tycker jag dock att skivan är ganska bra. Det första spåret är intressant, och har en väldigt skön känsla. De andra två spåren är inte heller dåliga, men ganska lätta att glömma däremot.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Cyclone får 5 sista-sekunden-sångare av 10 möjliga. Godkänt.

/AG

Tangerine Dream-Force Majeure (1979)

Tolfte plattan, först tryckt på transparent vinyl, följer den melodiösa utveckligen som startade med skivan Stratosfear. Den utveckligen som jag personligen uppskattar. Trots att bandets mörka och hårda 70-tal var både banbrytande och rejält bra på många sätt, är förnyelse alltid bra och Tangerine Dream vill alltid utvecklas och testa nya idéer.

Efter att sångaren och den fjärde medlemmen lämnat efter bara en skiva (Cyclone), spelade Edgar Froese och Chris Franke in denna skiva på egen hand under sommaren 1979. Eller som Froese själv beskriver det: "Vi spelade in skivan under 7 veckors tid mitt under sommaren, atmosfären var lugn och skön och vi hade inget att bråka om". Jag tänker att det måste varit en stor kontrast till allt trassel under inspelningarna av skivan före. Skönt för bandet, och det ska bli kul att höra resultatet.

1. Force Majeure

Man hör snabbt att harmonin i bandet har återvänt. Den här låten låter inte sådär tilltrasslad som den förra skivan lät, utan det här är verkligen Tangerine Dream på sitt bästa humor. En remixad version av denna låt, med namnet "Lana" användes på soundtracket till filmen "Risky Business"

2. Cloudburst Flight

Cloudburst Flight fångar lyssnaren direkt. Man kan inte låta bli att sluta lyssna, och man sitter som förstenad när vackra gitarrer och skarpa syntar ljuder i en underbar och spännande blandning. Magi rakt igenom, och den lugna avslutningen är så vacker. Det här är Tangerine Dream när de är som allra bäst! En remixad version av denna låt användes också till soundtracket till Risky Business. Då med namnet "Guido the Killer Pimp". Dessutom användes låten länge som signatur-melodi när vädret visades i den italienska tv-kanalen RAI.

3. Thru Metamorphic Rocks

Skivans sista spår är melodiskt och lite mörkare än de tidigare, det känns som melodisk industri. Bra driv och hårda tongångar, och jag gissar att det var därför en remix av denna låt hamnade på soundtracket till heist-filmen Thief ett par år senare. Riktigt skön låt!

Sammanfattning: Harmonin i Tangerine Dream tillbaka, och här bjuder de oss på tre klassiska spår, med Cloudburst Flight i spetsen. Grym platta! Bästa spår: Cloudburst Flight är en tidlös klassiker.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Force Majeure får 9 industri-toner av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Tangram (1980)

Ett nytt årtionde, och en ny medlem. Johannes Schmoelling gjorde att Tangerine Dream åter blev en trio, den trion som många av bandets fans anser sig vara den bästa. Bandets trettonde skiva i ordningen och under våren 1980 spelades den in i Chris Frankes nya studio i Berlin. Omslaget till plattan stod Edgar Froeses fru Monique för och namnet Tangram kommer ifrån en väldigt gammal variant av ett kinesiskt pussel.

1. Tangram set 1

Det första spåret av två, låter väldigt genomarbetat och är 20 minuter av väldigt bra musik. Sköna melodier och ett väldigt bra driv rakt igenom.

2. Tangram set 2

Det andra spåret följer i samma fotspår som det första. Ett mycket bra driv, eller ska man kalla det för nerv, följer genom hela låten. Kvalite! Rakt igenom.

Sammanfattning: En mycket välarbetad skiva med två långa och väldigt sköna spår. Rejält skön lyssning, och jag tycker mycket om skivan. Kritiken jag kan ha är väl att låtarna inte sticker ut sådär jättemycket. Denna skiva har jag inte lyssnat på någonting tidigare, och jag är övertygad om den skulle växa med ytterligare genomlyssningar, precis som många av bandets skivor har en ihållande tendens att göra.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Tangram får 7 kinesiska pussel av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Pergamon (Quichotte) (1980)

Dags för den fjortonde skivan i ordningen, och det tredje live-albumet. Skivans namn är en referens till filmen Don Quixote som visades bredvid lokalen där skivan spelades in, och Pergamon är namnet på ett tyskt museum i Berlin. Tangerine Dream spelade in denna skiva i januari 1980, som ett av de första rockbanden som tilläts spela i forna Östtyskland, bakom järnridån. Bandet berättar själva att ungefär 80% av biljetterna till spelningen gick till officiella personer, varav resten sålde slut på bara några minuter. Bandet blev tillsagda att absolut inte nämna någonting om politik, då skulle konserten avbrytas direkt. Ungefär en halvtimme innan spelningen stod det runt 900 personer och trängdes mot en stor glasruta och försökte komma in på området och se konserten. Personer som inte hade lyckats få tag på biljetter till konserten. Bandet vägrade spela om inte dessa personer fick komma in gratis, och arrangörerna gav med sig. Spelningen gick utmärkt, men nämndes bara i en liten notis i tidningen, trots stort uppbåd. Media bestämmer verkligen vad som skall belysas och inte. Varför Tangerine Dream fick spela medan många andra band inte fick det, tror bandet själva beror på att de är ganska anonyma som personer samt spelar nästan enbart elektronisk musik.

1. Quichotte Part 1

Första spåret är runt 24 minuter långt, men det känns betydligt kortare. Stråkar, syntar och gitarrer i en skön blandning. Utdragna toner, och ett skönt driv samt nerv. Jag får känslan av att vara ute i naturen, en låt för vidderna helt enkelt.

2. Quichotte Part 2

Skivans andra spår är ungefär lika långt, och påminner ganska mycket om det första. Det är fortfarande samma sköna Tangerine Dream-driv, och med grymma gitarrsolon i bakgrunden. Detta spår ökar väldigt snyggt, och nerven i bakgrunden byggs läckert upp. Proffsigt och snyggt.

Sammanfattning: En majestätisk och väldigt proffsig skiva. Två långa och förföriska spår, med både spänning, nerv, melodier och det sköna Tangerine Dream-soundet som 1980 verkligen är på toppen av sin förmåga. Bandet släpper en skiva varje år, ibland till och med två, och de håller alla oerhört hög klass. Mycket imponerande.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Pergamon/Quichotte får 7 starka östberlin-konserter av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Thief (1981)

Soundtracket till filmen Thief var den andra Hollywood-produktionen som Tangerine Dream arbetade med efter Sorcerer (1977), och är deras totalt femtonde album i ordningen. William Friedkin, som regisserade Sorcerer, föreslog bandet när Michael Mann letade efter någon som skulle spela in musiken till hans nya heist-thriller Thief. Michael Mann ville ha soundtracket mörkt, hårt, samt med höga ljud och anlitade Tangerine Dream som tog jobbet mycket seriöst och började spela in. Efter ett tag hade Mann själv många önskemål och Edgar Froese berättar själv i en intervju: Edgar Froese: "Another film score. The producer, Michael Mann, had very definite ideas about how the music should sound. We had already composed the music, so we explained to him about recording techniques, mixing, musical terms and so on, then we gave him the tapes, sat him at the mixing desk and said 'O.K. Do it yourself.' He spent three days trying then gave up. Film producers know as much about music as I do about 35mm cameras." Soundtracket blev väldigt populärt och banbrytande, aldrig tidigare hade syntmusik spelat en så stor roll i den här film-genren. Filmen blev en hit och Michael Mann gav verkligen Tangerine Dream en rejäl skjuts i karriären. De två skulle senare komma att jobba tillsammans igen med filmen The Keep två år senare. Helt plötsligt kom det anbud från hela Hollywood och åttiotalet skulle bli årtiondet då Tangerine Dream spelade in film-soundtrack. Skivan blev både hyllad och sågad, den blev exempelvis nominerad till en Golden Raspberry-award, som ju är det sämsta året har att erbjuda i filmvärlden. Åsikterna om Tangerine Dreams musik går verkligen isär, och har alltid gjort det.

1. Beach Theme

Första spåret är en klassisk Tangerine Dream låt, och melodin och instrumenten samspelar verkligen snyggt. Låten spelas i filmen när James Caan, James Belushi, Tuesday Weld och Belushis tjej hänger på stranden efter ett lyckat rån. Snygg scen och en väldigt härlig låt, både vacker och vemodig på samma gång. Tangerine Dream är mitt favoritband av en anledning.

2. Dr.Destructo

Skivans andra spår är lite mer bakgrundsmusik, perfekt till filmens inbrotts-scener. Skön låt med sköna instrument, men inte lika spektakulär som första låten.

3. Diamond Diary

Diamond Diary är en lite längre låt på dryga 10 minuter, och innehåller både nerv och sköna elektroniska toner. Proffsigt.

4. Burning Bar

Fjärde spåret är återigen lite mer bakgrundsmusik, inte dåligt på något sätt men man märker att det är ett film soundtrack. Perfekt till spännande scener i filmen, lite annorlunda att lyssna på såhär utan filmen framför sig.

5. Beach Scene

En annan mix av Beach Theme, och jag tror att det är denna mix som är med i själva filmen, inte den andra mixen som jag skrev. Oavsett vilken av dem de är så är låten fortfarande lika bra. Full pott.

6. Scrap Yard

Scrap Yard är en rock-orienterad låt med sköna gitarrer och ett bra driv. Skön låt, precis som resten av soundtracket.

7. Trap Feeling

Skivan bromsar rejält i tempo med den sjunde låten, och den är också väldigt vacker. Fina, plingade ljud som får mig att tänka på underjordiska grottor och Playstation-spelet Castlevania: Symphony of the Night. Vackert spår.

8. Igneous

Skivans åttonde spår börjar spännande och hårt, precis som filmen. Mörkt och hårt, och väldigt bra.

9. Confrontation

En av filmens absolut skönaste spår, tillsammans med Beach Theme, är skivans sista. Michael Mann behövde en låt till i filmen under slutskeendet av inspelningarna, och frågade om Tangerine Dream kunde spela in en till. Tyvärr var de på turné i Italien just då, och hade ingen möjlighet att göra det, så Michael Mann fick fråga en annan person om att spela in en låt som "behövde låta väldigt Tangerine Dream", och en musiker vid namn Craig Safan fick uppdraget. Han gjorde senare musiken till filmer som Remo Williams (1985) och The Last Starfighter (1984). Virgin gillade inte alls låten, och den fick nästan ingen uppskattning alls, men ändå en skjuts i karriären för Craig Safan. Personligen tycker jag att den är grymt bra, och passar perfekt in med resten av musiken, och filmens slutscen är supersnygg med denna låten i bakgrunden. All heder åt Craig Safan.

Sammanfattning: En rejält mörk, hård och tung skiva som passar perfekt in i den regntunga, och mörka heist-filmen.

Bästa spår: Beach Theme tillsammans med Confrontation, trots att den sistnämnda inte är en TD-låt platsar den här.

Slutbetyg: Tangerine Dream-Thief får 8 regntunga gator av 10 möjliga.

/AG

Tangerine Dream-Exit (1981)

När Tangerine Dream släppte sin sextonde skiva i ordningen 1981, var det mitt under kalla kriget och folk i Europa pratade mycket om det "tredje världskriget". Ett krig ingen ville ha, men som alla var rädda för att det skulle komma. I det första spåret på skivan kan man höra en rysk skådespelerska prata i bakgrunden om kommunikation och världsfred, och bandets ledare Edgar Froese var själv väldigt engagerad i anti-kärnvapen frågan. Det som sägs i låten var menat till det ryska folket, och bandet ville med denna skiva påverka folk positivt, med ett budskap om världsfred. Bandet skickade tusentals gratis-exemplar av skivan till Ryssland och delade ut den till olika människor i olika samhällsskikt. Bland annat till politiker och folk inom konst och kultur.

1. Kiew Mission

Första låten är väldigt skön, och med den viskande ryska skådespelerskan i bakgrunden med det kraftfulla och fina budskapet om fred blir den oerhört mäktig. Verkligen en bit av historien man lyssnar på här, och melodin tillsammans med innehållet får en verkligen på ett känslosamt humör. Efter ungefär halva låten byter den inriktning, och övergår i en helt annan melodi, men som är minst lika bra om inte bättre än låtens första halva. Spåret är spännande, mäktigt och fint på samma gång. Full pott, utan tvekan.

2. Pilots of Purple Twilight

Det andra spåret är ungefär hälften så långt som det första, och klockar in på ca fyra och en halv minut. En skön melodislinga går hand i hand med undervattens-tonerna, som jag tycker att det låter som här. En skön låt, om än lite ryckig emellanåt, som osökt får mig att tänka på soundtracket till spelet Metroid Prime. Framförallt undervattenspåret där, nämligen "Sunken Frigate". Jag är övertygad om att Kenji Yamamoto hade lyssnat en hel del på Tangerine Dream, och förmodligen på den här låten/skivan när han skrev det soundtracket. Ett för övrigt mästerligt soundtrack, som jag inom en snar framtid tänker recensera. Pilots of...är för övrigt en väldigt skön låt.

3. Choronzon

Den tredje låten heter Choronzon var länge titel-melodi för en politisk tv-show i Ungern vid namn "Panorama". Inget program jag har sett, men lite kul kuriosa. Låten påminner en del om politik i sin strikta uppbyggnad. En skön melodi och ett skönt spår.

4. Exit

Dags för titelspåret, som både har figurerat i serien Stranger Things och i filmen Risky Business med Tom Cruise, där däremot under ett annat namn. En lågmäld, melankolisk och skön låt. Verkligen stämningsfull, och jag kan förstå varför de ville ha med låten i bland annat Stranger Things, där den passar perfekt in med seriens mörka stämning. Låten avslutas med att ett tungt regn faller, mycket fint.

5. Network 23

Låten Network 23 användes under tidigt 80-tal som signaturmelodi till ett franskt nyhetsprogram i Montreal i Canada. Under första halvan av 80-talet måste man verkligen ha hört Tangerine Dream överallt, det hade varit häftigt att ha varit i en musiklyssnande ålder då. Själv var man ju bara tre-fyra år då och hade annat än Tangerine Dream i tankarna. Skön låt, och jag kan verkligen föreställa mig den i det där nyhetsprogrammet.

6. Remote Viewing

Dags för sista låten på plattan, Remote Viewing. Jag har ju nämnt att många av spåren på skivan även figurerat i andra sammanhang, och frågan är om inte den här låten har den coolaste anknytningen. Den var nämligen med i spelet Grand Theft Auto IV (2008), på radiostationen The Journey. Det är coolt och låten är stenskön!

Sammanfattning: Den här skivan överraskade mig verkligen. Jag har länge haft den men aldrig riktigt lyssnat igenom den. TD har släppt så många skivor att man liksom inte har tagit sig tid att lyssna igenom alla. Grymt mörk och fin skiva som jag kommer återkomma till.

Bästa spår: Jag måste ju säga det första spåret "Kiew Mission" med det kraftfulla budskapet, men också skivans sista spår "Remote Viewing" är välförtjänt av utmärkelsen.

Betyg: Tangerine Dream-Exit får 8 fredsbevarande ryska skådespelerskor av 10 möjliga. Skivan är mycket nära en 9:a, och budskapet får definitivt en 10:a.

/AG