Of Fire

Of Fire-Death do us All (2017)

Dags för recension. Jag kände att det var på tiden att lyssna igenom senaste släppet från Of Fire, nämligen "Death do us All". Innan jag nämner något annat så kommer jag osökt att tänka på Hank Moodys fiktiva roman "God Hates us All" från tv-serien Californication när jag läser skivtiteln. Hur som helst, Death do us All är uppföljaren till den tre år gamla debuten "Carnage Fever" från 2014. Carnage Fever är en skiva jag (tyvärr) bara har lyssnat igenom en eller två gånger och jag måste nog ge den ett par lyssningar till vid tillfälle. Jag har dock sett bandet live två gånger och de levererar verkligen varje gång. Senast jag såg dem var i Stockholm i höstas tror jag när de spelade på Kungsholmen tillsammans med bl.a. "Gråzon". Det var en mycket tung spelning, och kemin i bandet verkar vara riktigt bra. Så att de är mycket kompetenta live vet jag redan och nu ska det bli intressant att höra musiken på skiva. Eller snarare igenom mina iPhone-lurar, från min dator och via Bandcamp.

Senaste tiden har jag främst lyssnat på fransk black/shoegazing-metal av "Alcest" eller olika former av black metal av till exempel finska "Antimateria" och "Druadan Forest" eller norska "Eldamar". Nästan ingen trash eller death då det är en genre jag oerhört sällan lyssnar på. Jag har dock lyssnat igenom den nya Testament plattan, Brotherhood of the Snake ett par gånger senaste veckorna. Så lite färsk trash i minnet har jag i alla fall. Senaste skivorna jag skrev om var The Cult-Electric (1987) och det australienska synt-drivna rockbandet Mesarthims senaste EP "Pillars" från förra året så nu ska det bli skönt med lite dödsmetall från den mer klassiska skolan. Nej nu får det räcka med försnack, nu kör vi!

1. Monster

Skivan börjar precis som jag förväntade mig, nämligen hårt. Sång, trummor, gitarrer, allt låter bra och samspelt. Första låten har ett riktigt skönt och tungt driv och i takt med att bandet får upp farten så kan jag inte riktigt sitta still. Bra start!

2. Straight From The Grave

Andra spåret börjar snabbare och här är det fullt ös från första sekund. Det här gillar jag! Rejält skön tempoväxling när refrängen dyker upp, och sedan lite skönt samplat snack med grymma skrik i bakgrunden. Kort låt. Bra låt!

3. Scavengers

Så kommer då den enda låten jag med säkerhet vet att jag har hört tidigare, nämligen Scavengers som bandet även spelat in en musikvideo till. Så jag passar väl på att kolla den samtidigt som jag lyssnar. Smuts, våld, krig, graffiti och såklart bandet själva medverkar. Videon är rejält snyggt filmad och låten är tung och hård. Bra gung. Proffsigt som bara den och jag tycker att videon förtjänar mer än de knappa 3400 lyssningar den har på youtube.

4. The Shrine

Fjärde låten heter The Shrine och börjar med lite snabbare toner. Sköna riff och det känns som en låt mer åt det progressiva hållet. Lite för "ryckig" för min smak, i brist på äkta fack-uttryck. När låten bromsar in efter ca 4 minuter så väser sångaren snyggt och låten är resterande tiden riktigt bra. Annorlunda och kanske lite svårare låt, men intressant.

5. Ett Helvete

Nu låter det rakare igen, och dessutom på svenska. Snyggt! Riktigt snyggt att kasta in en låt på svenska mitt i allt, rejält skön omväxling. Sången är lika jäkla bra som alltid, men på svenska låter det ännu hårdare på något konstigt sätt. Tung och bra låt, kanske hårdast på skivan hittills.

6. Pestilence

Pestilence betyder pest på engelska, men är också ett gammalt dödsmetall-band från Holland. Jag vet inte exakt om
vad Of Fire sjunger om på denna låt, bandet eller pesten men oavsett vad så är låten riktigt skön. Långsam, hård och med ett rejält skönt gung. Grym låt och 5:44 som låten klockar in på känns betydligt kortare. Som alltid är det ett tecken på kvalité.

7. The Burden

Sjunde spåret låter mer symfoniskt om man kan kalla det så, eller snarare är kanske melodiöst ett bättre ord. Bandet låter på denna låt lite annorlunda från tidigare spår. Det tunga och långsamma drivet är kvar, men med mer ingredienser.

8. World Decomposing

Dags för sista spåret, denna genomlyssning har gått snabbt. Jag ser direkt att låten är närmare tolv minuter lång, spännande. De flesta andra spåren på skivan ligger annars runt fem minuters speltid. Precis som tidigare är denna låten hård, ganska långsam och tung. Den är rejält rakt på sak och det gillar jag. Trummorna och gitarrerna låter riktigt jäkla bra här. Inget tjafs, bara hårt ös. Rejält bra avslutning på skivan.

Sammanfattning:

Det här var kul. Det tog mig drygt en timme att lyssna igenom och att skriva om de åtta spåren. Åtta spår som är precis lagom. Vissa tycker det är snålt men jag tycker det är perfekt, för många spår gör inte alltid en bättre skiva.

Så vad ska jag säga om denna skiva som jag inte redan nämnt i låtarna. Skivan är hård, tung, samspelt och med mycket bra sång. Jag tycker att helhetsintrycket känns genuint och jag är positivt överraskad, trots att jag (som jag redan nämnt) vet hur bra de låter live. Bandets tempoväxlingar är mycket bra, och musiken har en kvalité som känns genomarbetad rakt igenom. Tekniska detaljer har jag dock noll koll på, utan jag går mer på känsla. Det som låter bra är bra, är mitt motto.

Däremot har jag tyvärr inte lyssnat på bandets texter. Jag har googlat men inte hittat texterna, dock önskar jag att de fanns tillgängliga. De kan vara så att de finns i skivkonvolutet och om så är fallet tänker jag köpa skivan då jag är nyfiken på vad låtarna handlar om. Titlarna avslöjar ju en del och man hör ju såklart också en del men helheten är alltid skön att få via texter i skrift.

Bästa spår: På rak arm måste jag nog säga Straight From the Grave och Ett Helvete. Riktigt tunga spår!

Sämsta spår: The Burden fastnade jag inte riktigt för. Jag har dock bara lyssnat igenom skivan en gång och med erfarenhet vet jag ju att sånt ofta ändras när man "lyssnar in" sig.

Of Fire-Death do us All får totalt 7,5 tunga riff av 10 möjliga. Klart godkänt.

/AG