Metallica

Metallica-Master of Puppets (1986)

Efter allmän efterfrågan med att recensera denna skiva, nja, det var snarare en person som frågade, nämligen Sveriges största Tupac-groupie Christopher Davie, tänkte jag nu lyssna igenom den. Master of Puppets är Metallicas tredje fullängdare efter Kill em All (1983) och Ride The Lightning (1984). Det är också deras första skiva på ett större skivbolag, samt den sista med Cliff Burton på bas innan hans tragiska och allt för tidiga bortgång tack vare den där hemska bussolyckan i Sverige hösten 1986. Master of Puppets är en grym skiva, och personligen rankar jag den som nummer tre i bandets katalog. Mina två favoriter är redan nämnda Ride the Lightning och ..And Justice for All (1988). Dessa två skivor är bandets bästa men vilken av de två som tar förstapriset kommer jag nog aldrig kunna bestämma mig för. Båda får sitta på tronen. Nu kör vi.

1. Battery

På första spåret Battery öser bandet på i klassisk thrashmetal-maner. En rejäl dänga i bandets låt-katalog, och en stabil start på skivan. Solot efter dryga tre minuter är inte speciellt imponerande, men passar perfekt in i bandets hårda och fyrkantiga sound. Metallica årgång 1986 är svårslagna.

2. Master of Puppets

Titelspåret, som är en gammal förfest-favorit, är ett sådant där spår som aldrig blir gammalt. Det har dessutom medverkar i otaliga filmer och andra populärkultur-situationer genom åren. Hur är själva låten då? Hur grym som helst så klart. Stenhårda riff bakom James Hetfields säregna röst, som aldrig har låtit bättre än här. Låten handlar om drogproblematik och att det är lätt att drogerna tar kontrollen över en själv. Är låten sönderspelad? Ja. Men vad gör väl det när den är nästintill perfekt och dessutom omöjlig att tröttna på. När man än hör den börjar man digga med huvudet, klassisk. Dessutom ett väldigt skönt solo ungefär mitt i låten. Full pott, utan tvekan.

3. That thing that should not be

På That thing that should not be öser bandet på med lite långsammare toner. En mörk och hård låt, som jag alltid har gillat, och när dessutom texten är H.P Lovecraft-inspirerad är jag mer än med på noterna. När bandet kör lite långsammare på det här sätter tycker jag de låter hur grymma som helst. En klassiker, vilket är ett ord jag kommer skriva flera gånger under den här genomlyssningen. Om det är någonting Metallica kan så är det att knåpa ihop tunga riff.

4. Welcome Home (Sanitarium)

Så, direkt efter kommer då nästa klassiker. Totala klassiker. Sanitarium tillhör ett av bandets absolut mest kända låtar och förtjänar det verkligen. Det mörka soundet och texten tillsammans med riffen gör denna låt svårslagen. När dessutom melodierna är så vackra som här kan det inte bli annat än full pott. Denna skivas Fade to Black, vilket enligt mig är Metallicas bästa låt.

5. Disposable Heroes

Låt nummer fem heter Disposable Heroes och tillhör ett av de mer anonyma spåren på skivan, men det innebär absolut inte att det är dåligt. Snarare att den hamnat inklämd mittibland alla klassiker. Bra driv låten igenom och Hetfields röst låter perfekt, riffen är däremot inte lika tidlösa och episka som låtarna runtom. Däremot grym refräng och grym text om krig och elände. En hård dänga på dryga åtta minuter.

6. Leper Messiah

På Leper Messiah maler bandet vidare, och den här låten är lite mitt emellan snabb och långsam. Skönt gung och bandets sound hörs verkligen här. Skön låt som handlar om korruption inom religon, främst inom kristendomen. En kiten känga till den kristna kyrkan.

7. Orion

Orion är en av relativt få instrumentala låtar av bandet, och är delvis skriven sv Cliff Burton. I en intervju med bandet berättar dom att låten från början var en del av Welcome Home (Sanitarium) men utvecklades till ett eget spår. Hård och skön, och spelades på Cliff Burtons minnesstund, mycket tack vare hans solo i låten. En mycket skön låt som man kan lyssna på nästan när som helst.

8. Damage, Inc

På sista spåret öser bandet på rejält och temat här är våld och förstörelse. En riktig urladdning, men däremot kanske skivans svagaste spår. Inte för att den på något sätt är dålig, men däremot inte lika episk. "Blood Will follow Blood", får avsluta denna platta.

Sammanfattning: James Hetfields kolsvarta sinne gör sig återigen påmint i texterna på denna skiva, vilket passar perfekt till den tunga och ofta mörka musiken. En snudd på fulländad skiva, från ett årtionde som var bortskämt med tung och grym thrash! Åtta hårda spår som man kan lyssna på när som helst, och en skiva som aldrig kommer att åldras. Så nära fulländning det går, och hade jag inte rankat Ride the Lightning och ...And Justice for All högre hade denna skiva fått en tia, nu blir det "bara" en stark nia. Episkt.

Slutbetyg: Metallica-Master of Puppets får 9 arga Bay-area sångare av 10 möjliga.

/AG