Ihsahn

Ihsahn-Arktis (2016)

Nu när jag ändå alldeles nyligen brände av den gamla Emperor-plattan "Anthem..." så tänkte jag att det är lika bra att köra på med senaste släppet från Emperor-sångaren Ihsahn. Det här ska bli spännande, lets go!

1. Disassembled

Okej, nu har jag lyssnat på denna låt ett par gånger och jag vet inte riktigt hur jag ska definiera den. Det är inte döds men det är heller inte black. Det låter snarare mer experimentellt. Rock av det lite hårdare slaget med en klar och tydlig refräng. Vad påminner det om? Fan jag vet inte riktigt men jag får vibbar från band som Monster Magnet, Blind Guardian (när de är lite hårdare, typ Imaginations-plattan) och svenskarna i Disturbed. Det påminner faktiskt även lite om Dream Theater, speciellt från deras tyngre (och tyvärr rätt tråkiga) period i början av 2000-talet med skivorna Train of Thought och Systematic Chaos. Denna låt skulle passa perfekt på Bandit Rock, tänker jag för mig själv och det är (tro det eller ej) ingen diss utan faktiskt bara ett konstaterande. Sedan skrattar jag lite inombords när jag tänker att så här har jag fått för mig att Powerman 5000 låter, trots att jag aldrig har hört dom. Måste nog ta det som ett recensions-projekt inom en snar framtid.

Ett annat konstaterande är att Ihsahn här sjunger mer och skriker mindre än han gör i Emperor. "Cold sweat dripping, like hammers to the floor" väser Ihsahn fram och jag gillar ändå låten trots att det absolut inte är min genre. Dessutom gillar jag detta betydligt mer än det tralliga snurreri-knaseriet på Emperor-plattan jag recenserade sist. Det här känns mer äkta och är faktiskt mycket hårdare.

2. Mass Darkness.

Andra låten är precis som den första svårdefinierad och den rasar förbi utan att jag tänkt på att jag lyssnat på den. Men den är ganska bra. Sköna riff och Ihsahn gör ju riktigt bra musik. Det negativa är väl att låten känns litegrann som utfyllnad.

3. My heart is of the North

Fan, det här är ingen lätt platta att recensera, tänker jag för mig själv en bit in i låt tre. "My heart.." är det närmaste en ballad man kan komma utan att för den delen vara en ballad och är Ihsahns kärleksförklaring till norr och kylan. Lugn och cool (dubbeltydigt) låt.

4. South Winds

Ihsahn väser fram texten, och början av låten får mig att tänka på Marilyn Manson. Efter en stund övergår låten dock i mer progressiva toner, för att sen bli Marilyn Manson-industri igen. South Winds är verkligen en slags hybrid mellan M.Manson och Dream Theater. Intressant låt och längre ifrån Emperor-kaoset kommer man inte än så här.

5. In the Vaults

De lugnare tonerna fortsätter. In the Vaults startar mörkt med Ihsahns väsande till en grym melodi. Det här låter riktigt riktigt bra, tänker jag.. Tyvärr övergår låten snabbt i lite snällare sång, då blir den genast lite tråkigare. Dock inte dålig, men med det tunga introt hade jag hoppats på något mer. Den här låten är riktigt skön trots allt. Bäst hittills måste jag nog till och med säga. Den påminner mig faktiskt en del om det gamla (och ruggigt ojämna) bandet "From Autumn to Ashes. I sina sämsta stunder var de riktigt usla med radio-metal av den sämre skolan, men de gjorde trots allt ett par riktigt bra låtar och det påminner mig denna låt om. Kul.

6. Until I too Dissolve.

Nu blir det tralligare och mer positivt. Men lugnet fortsätter, den här låten påminner mig om svenskarna i Evergrey. Både sång och musik. Tralliga riff blandat med skönsång. När man låter som dem är linjen hårfin om det ska låta bra eller bara löjligt och radiovänligt/pretentiöst. Tyvärr hamnar den här låten i det sistnämnda facket. Inget för mig.

7. Pressure

Med Pressure är Ihsahn åter tillbaks till Dream Theater-vibbar. Progressiva riff blandat med avskalade partier. Lite majestätiskta Emperor-toner dyker även upp halvvägs in i låten. Nej, den här låten är precis som förra inget för mig. Lite för tråkig och intetsägande.

8. Frail

Kom igen nu Ihsahn, lite hårdare nu tack! tänker jag för mig själv. "Frail" börjar riktigt flummigt med elektroniska toner och Ihsahn väser fram texten i sedvanlig ordning. Sen kommer hans "skönare" sång igen, och fan, jag vet inte riktigt om jag gillar det här. Nej, det här är för snällt! Precis som när jag lyssnade på Anthems-plattan saknade jag hårdheten och råheten som jag väntade mig. Här hade jag dock inte förväntat mig samma sak, men att det skulle vara lite hårdare än detta trodde jag nog om herr Ihsahn.

9. Crooked Red Line

Med Crooked Red Line tar skivan en vändning, helt plötsligt hör man trumpeter(?) och lugn sång, sedan övergår låten i lite mer majestätiska partier och Ihsahn skriker för första gången på skivan. Det känns dock som att han inte riktigt tar i, utan mest skriker för skrikandets skull. Det låter dock hyfsat bra, om än ganska märkligt med halvhjärtat skrik till bakgrunds-trumpeter. Skivans i särklass märkligaste spår. Progressivt? Japp!

10. Celestial Violence

Lite rakare toner på det tionde spåret, samt den enda låt jag har hört från denna platta tidigare. Här sjunger Ihsahn med sin klaraste stämma. Han sjunger falskt och är man snäll kan man säga att hans engelska uttal är okej. Men då är man snäll. Dock blir låten bättre när den övergår i refrängen, nu tar han i och skriker mer på riktigt än vad han gjorde i Crooked Red Line. Det låter betydligt bättre (betydligt med stort 😎 när Ihsahn skriker än när han försöker sig på skönsång, främst pga det engelska uttalet. Celestial Violence betyder ungefär himmelskt våld, och jag är inte helt med i matchen vad Ihsahn faktiskt menar med denna låt. Den är dock ganska bra, och en helt okej avslutning på skivan.

11. Til Tor Ulven (Sppelsolen)

Nu är det dags för dikt-på-norska-dags. Jag vet inte om denna låt är gömd eller ett specialspår men i drygt 9 minuter snackar en norsk snubbe (Ihsahn själv kanske?) om något jag inte riktigt hajar. Norska låter ju som bekant rätt kul och när han pratar om "cigarett-stomparna" skrattar jag. Efter typ 8 minuter väser Ihsahn själv ut de sista raderna på plattan. Vad det betyder vet jag dock inte.

"Med nattlodd i hver av dine fire hender

det er ennå før drukningen

eller trekningen."

Sammanfattning:

Ihsahn verkar vara en rejält pretentiös snubbe. Det märkte jag redan på Emperor-plattan men så även här. Det behöver dock verkligen inte vara någonting dåligt. Personligen lyssnar jag på en jävla massa pretentiösa band. Dream Theater, Empire of the Sun, Alcest och Tangerine Dream för att bara nämna några.

Men hur ska man egentligen ranka denna skiva. Jag hade ju inga direkta förväntningar efter den (enligt mig) väldigt ljumma Emperor-skivan. Jag trodde dock att Ihsahn skulle vara hårdare.

Men det här är ingen hård skiva, utan snarare en progressiv, experimentell och relativt lugn solo-platta av sångaren i ett förre detta (?) väldigt känt och respekterat black metal-band.

Inget konstigt med det. Snarare intressant. Trots att jag inte direkt står upp och hurrar efter att ha lyssnat på denna platta, tycker jag ändå skivan var intressant och jag vill faktiskt lyssna på hans andra skivor. Det känns som att det finns en hel del potential i bäste herr Ihsahn. En väldigt ojämn men ytterst personlig skiva.

Bästa spår: In The Vaults

Sämsta spår: Until I Too Dissolve

Märkligaste spår: Crooked Red Line

Ihsahn-Arktis får 6 väsande norrbaggar bakom micken av 10 möjliga. Klart godkänt!

/AG