Excalibur

Excalibur (1981)

Fint folk...skriver recensioner sent, heter ju det gamla välkända talesättet. Efter lång tid kommer då här den första av två utlovade recensioner. Håll till godo herr Janne Curylo samt ni andra som vill läsa.

1981 var ett händelserikt år. NASA:s Columbia blir den första rymdfärjan som skjuts upp, de svenska systembutikerna börjar på försök hålla lördagsstängt, MTV börjar sända på amerikansk kabel-TV, anabola steroider förbjuds i Sverige, den sovjetiska ubåten "U 137" går på grund på svenskt vatten, sånggruppen After Shave medverkar i underhållningsprogrammet Sommar i Stenungsund, trikåfabriken Eisers i Sollefteå skall läggas ned vilket medför att fabriken ockuperas i åtta månader av sömmerskorna, bibelkommissionen överlämnar den svenska nyöversättningen av Nya testamentet till Sveriges utbildningsminister och annat spännande inträffar.

I slutet av oktober detta år föddes jag, vilket utan tvekan var årets i särklass största händelse. Dessutom har filmen Excalibur premiär så här kommer ett par ord om den. Som vanligt vet ni vad som gäller.

SPOILERS.

Till att börja med vill jag säga att jag älskar Arthurlegenden. Oavsett hur mycket sanning som egentligen ligger bakom så har jag alltid älskat allt med denna historia. Riddarna kring runda bordet, sir Lancelot, det mäktiga svärdet Excalibur och så vidare. Häftiga berättelser och en spännande del av historien.

Filmen.

"The sword of power, Excalibur".

Filmen startar med ett mäktigt intro med, som sig bör, pampig musik i bakgrunden. Resten av de 140 minuterna följer sedan detta mäktiga tema. Striderna i början av filmen är snygga, med fin ljussättning och snygga kostymer, eld och rök och annat coolt. Dock kunde skådespelarna "tagit i" lite iaf, och inte bara allt som oftast "låtsatsslagits" med svärd och annat. Det påminner om när man detaljstuderar filmen Braveheart (1994) och statisterna står och puttas lite skämtsamt i de annars så allvarliga striderna. Svagt av regissören att godkänna detta tycker jag, när allt annat är så välgjort.

Skådespeleriet är teatraliskt, vilket jag börjar förstå att du verkligen gillar Janne. Speciellt efter att nu ha sett denna och tidigare mastodont-dramat "De 10 budorden" (1956). Själv har jag väl egentligen inget större problem med att skådespelare verkligen agerar på ett sånt här sätt, men det är heller inget jag speciellt föredrar. Jag vet inte riktigt men detta sättet att agera på får mig av någon anledning att tänka på både "Monty Python and the Holy Grail" (1975) och "Star Wars" (1977) samt filmer från 40 och 50-talet. Den unga King Arthur ser till och med ut som Mark Hamill men dock utan lasersvärdet. Sättet att agera på är annorlunda men det passar ändå in på något sätt. Personligen hade jag nog dock föredragit ett mer traditionellt skådespelande, men smaken är som alltid olika. Filmen tar också upp teman som rätt och fel. När Arthur hamnar i ett moraliskt dilemma och förstår att han agerat själviskt och utnyttjat svärdet för sin egen vinnings skull, istället för att ena människorna, då gillar jag filmen. Klassiska och klyschiga teman, men samtidigt alltid viktiga och oerhört relevanta, både på 500-talet som år 2016.

Bäst med filmen: Gabriel Byrnes hårda tolkning av Arthurs pappa Uther. "-I must have her...I must HAVE HER!". Birollerna är bäst i filmen. Gabriel Byrne, Patrick Stewart, Helen Mirren och en väldigt ung, skäggig och svettig Liam Neeson gör sitt bästa i den här teatersagan. Det som är synd är att både Nigel Terry och Nicol Williamsson (som spelar Arthur och Merlin) är riktigt dåliga skådespelare. Eller de är säkert bra i andra roller, men tyvärr inte i denna film. De spelar båda över något oerhört och det är synd att de två så viktiga huvudrollerna inte gör bättre prestationer.

Sämst med filmen: Att den stundtals är ganska töntig, framförallt många av statisterna som jag trots allt stör mig på. Petitess kan tyckas men helhetsintrycket dras tyvärr ner av detta. Samt som sagt Merlin och Arthurs överspel filmen igenom.

Som parentes kan tilläggas att innan John Boorman gjorde denna film ville han filmatisera Sagan om Ringen. Problem med rättigheter satte stopp för planerna, och istället spelade han in denna. Jag kan inte annat än att undra hur hans tolkning av Sagan om Ringen hade blivit. Och vem vet om Peter Jackson ens hade gjort sina tre klassiker om denna film hade spelats in. Förmodligen hade de nog gjorts i alla fall men eventuellt inte. Då hade en stor del filmhistoria gått förlorad och istället hade världen fått en teatraliskt Boorman-version av Sagan om Ringen. Såhär i efterhand är jag dock väldigt glad att Sagan om Ringen-ansvaret många år senare överläts till Peter Jackson.

Trots alla klagomål gillar jag ändå filmen lite på något sätt. Den har verkligen en riktig "riddarkänsla" och hade jag varit liten och sett denna hade den garanterat varit en av mina favoritfilmer tillsammans med Wilhelm Tell, Robin Hood och andra liknande filmer. Det sköna med denna film till skillnad från "De 10 budorden" är också att här slipper man bli fullmatad med kristen propaganda.

Hur mycket sanning som egentligen ligger bakom Arthur-legenden är omtvistat, men här blir man verkligen serverad en riktig sagofilm. En teatersaga med en hel del flummiga inslag, på både gott och ont. Framförallt filmens sista 45 minuter är riktigt drömska och snurriga.

Är filmen bra? Nja, inte speciellt.

Är den dålig? Absolut inte.

Excalibur är en perfekt matiné att kolla på med släkten en eftermiddag under jullovet samtidigt som man äter resterna av julbordet och bälgar i sig julmust.

Filmen får 4 glansiga riddar-rustningar av 10 möjliga.

/AG