Crying Freeman

Crying Freeman (1995)

'Today is my birthday and for the first time in twenty years im not alone. You see i met someone. A man. A killer. And soon he will kill me.'

Så börjar denna film som jag valde att skriva om efter en utmaning av Johan Linkan Lindqvist.

1995 var jag mitt i tonåren, drack öl, lyssnade på Snoop Dogg och The Prodigy samt kollade på actionfilmer. Jag hade redan då också ett stort Manga och Anime-intresse, och Crying Freeman var en av de fetaste Manga-serierna. Freeman själv var yakuza, han hade en grym tatuering över hela kroppen, fick alla de snyggaste tjejerna och han var dessutom en stenhård och iskall mördare. Jag minns att det enda jag tyckte var lite töntigt var att han grät en tår efter varje offer. Många spelfilmer som byggde på manga-serier blev riktigt usla och helt annorlunda originalet. Men trots att också Freeman skiljer sig en del från original-mangan så står filmen absolut på egna ben och har en visuellt egen och väldigt häftig stil. Jag minns att jag tyckte om den här filmen då, och det gör jag även idag.

Detta var under åren då snyggt koreograferade fighting och pistol-dueller i slow-motion var på tapeten. John Woo startade trenden med sin Hongkong-action innan Wascjowbskf bröderna gjorde den världskänd i och med Matrix. Ofta kan dessa slowmotion-scener bli segdragna eller rent ut sagt irriterande men i Crying Freeman passar det in. Den här filmen vill gärna vara som ett vackert konstverk och lyckas faktiskt nästan med det.

Det är en hel del skillnader mellan mangan och filmen, men inte så mycket till det sämre. Vissa namn är annorlunda och vissa personer som i mangan är japaner har i filmen blivit västerländska. Men har man ändå inte tänkt läsa mangan så kan man utan problem se filmen.

Skådespelarna i filmen är bra. Varken Mark Dacasocos eller Julie Chandra slåss kanske om en Oskar, men de gör sina roller snyggt. Sedan tycker jag att både Rae Dawn Chong, Byron Mann och Mako funkar bra i sina roller. Man får liksom försöka släppa att man hela tiden ser Rae Dawn Chong framför sig när hon skriker hysteriskt till Arnold under större delen av Commando, men hon har inte en så stor roll i denna film så det gör inte så mycket. Bäst i filmen är utan tvekan Tchky Karyo. Han är en av mina personliga favoritskådespelare. Innan denna film hade jag bara sett honom som Bob i kultklassikern Nikita (1990). Men samma år som Freeman (1995 alltså) spelar han den grymma brottslingen Fouchet i Jerry Bruckheimers Bad Boys. Han spelar ofta en slags good guy, men med en hel del lömska avsikter. Kul också att Yôko Shimada har en spännande och sexig roll. Hon som spelar Richard Chamberlains kärlek i den gamla serien Shogun (1980).

Vissa tycker säkerligen att denna filmen är pretentiös till max, och jag kan till viss del förstå det resonemanget. Men den här filmen är vad den är, den har en egen, väldigt vacker stil. Kameravinklar, scenografi och rekvisita. Allt är oerhört snyggt. Precis som mangan Crying Freeman. Soundtracket är väldigt stämningsfullt och piano och synt-slingorna passar perfekt in på de ställen där de hör hemma.

Snygga filmer brukar ofta föra med sig snygga historier, och denna film är inget undantag. Huvudrollsinnehavarna Mark Dacascos och Julie Condra mötes under denna film, spelade mot varandra, och gifte sig sedan efter att filminspelningarna var avslutade. Vackert.

Det finns dock en negativ sak med Crying Freeman. Det är att slutet är tyvärr alldeles för utdraget. Det är synd för det påverkar mycket och annars hade filmens helhetsintryck varit betydligt bättre. Jag önskar att jag hade fått klippa om filmens sista 20-25 minuter. Då hade den blivit så mycket bättre.

Crying Freeman får trots denna ganska grova miss ett högt betyg. Ett högt betyg för det är resten av filmen värd. Jag ger den 8 små, gråa fake-mustascher av 10 möjliga.

/AG