Catch me if you can

Catch me if you can (1989)

Jag har allt som oftast väldigt svårt att göra det jag egentligen borde göra. Just nu har jag flera utmaningar som väntar på att bli recenserade. Men då jag ofta inte har någon ro att kolla på någon ny och "bra" film, fastnade jag istället framför den här gamla halvsunkiga 80-tals rullen, på grund av att Tangerine Dream gör soundtracket till den. Och nej, som ni förmodligen redan förstår så handlar denna text inte om när Leo DiCaprio springer runt och blir jagad av Tom Hanks i två timmar, utan istället om denna film från 1989.

Handlingen är enkel. Den tuffa, lite halvt olagliga killen Dylan Malone (Matt Lattanzi) övertygar den duktiga och söta plugg-tjejen (Loryn Locklin) att låna/sno pengar från skolan de går i. Pengarna ska satsas på honom själv i några bilrace, för att få ihop tillräckligt med pengar för att rädda skolan från att stänga. Och allt utspelar sig i klassisk amerikansk highschool- miljö.

Huvudrollen är en långhårig "tuffing" som glider runt med djupt uppknäppt skjorta instoppad i jeansen, 80-s style, och hårband ala Zlatan i håret. Han påminner mig ganska mycket om den gamla smörsångaren Michael Bolton. Tjejerna viskar om honom och tycker han är hotboy. I början av filmen går han runt och droppar moralkakor som "Stop it, let us get organized here" när dom andra eleverna bråkar under hemkunskapen.

Eller "I thought you said you were gonna stop smoking, explain that to your mom" samtidigt som han rycker cigaretten ur munnen på en av sina kompisar och lägger ner den glödande i hans ficka.

Men den kanske värsta är under ett prov då han ställer sig upp och säger "You only hurt yourself by cheating" till några kids som fuskar. Dock säger och gör han det mesta lite skämtsamt och med glimten i ögat, så han kommer ändå undan med det hyfsat (nåväl).

Det är trots allt ganska sköna biroller i filmen som tex Grant Heslov, han den nervösa krullhåriga killen från True Lies (1994). Han spelar typ samma roll här. Geoffrey Lewis som spelar rektor för skolan känner man kanske bäst igen ifrån den giriga och lögnaktiga bankägaren från Maverick (1994). Och sedan den kanske skönaste birollen i filmen, nämligen M. Emmet Walsh (Blade Runner m.fl.). Han spelar filmens skurk, Johnny Phatman, en old- school gambler som enligt egen utsago spelar på exakt allt när som helst, och samtidigt hatar att förlora. Han glider dessutom runt som en klassisk maffiaboss med kostym, hatt och vit halsduk vilandes runt halsen. Phatmans två närmsta män är två shady snubbar, en Kid Rock- lookalike och hans snarlika polare. Båda hela tiden bärandes tuffa solglasögon vilket jag gissar ska symbolisera att de är "elaka". Lite märkligt dock.

De flesta i filmen har snygga skor, man ser flera som bär klassiska gråvita Nike Air force one. Tjejerna har snygga, fluffiga frisyrer och 80-tals örhängen. Alla i filmen (både tjejerna och killarna) har dock på sig alldeles för stora och breda, bruna skinnjackor med axelvaddar. Speciellt i slutet av filmen. Man undrar nästan om budgeten tog slut och de var tvungna att bära dessa jackor för att få göra klart filmen, då de verkligen inte passar in alls.

Filmen är ändå hyfsat okej i nästan en timme, men just en timme in i filmen så håller Dylan ett moral-tal för hela skolan som heter duga, och jag kräks nästan upp all den amerikanska moralen i munnen. Sedan gråts det lite. Sedan när allt inte riktigt går som de tänkt sig, då blir Dylan sådär överspelat highschool- arg som man bara kunde bli på 80-talet, och sparkar och slår på skåpen i skolan. Sedan väntar en lååååång final.

Slutsats

Jag gillar filmen, eller nej förresten det gör jag inte alls, den är faktiskt riktigt dålig. Men jag gillar delar av den, och jag gillar den snygga 80-tals estetiken. Det tillsammans med den sköna musiken gör att betyget stiger lite. Det enda som var riktigt synd var att jag inte såg filmen tillsammans med Henrik Nygren för jag vet hur mycket han älskar att kolla på obskyra och halvkassa 80- tals rullar som vi enbart har rotat fram och kollar på för att jag gillar musiken. Catch me if you can får trots allt 4 stycken (nej förresten 3,5) Michael Bolton- frisyrer av 10 möjliga.

Musiken däremot är världsklass rakt igenom hela filmen. Tangerine Dream gör alltid oerhört stämningsfull och skön musik, trots att de ofta väljer väldigt udda (och tyvärr ofta ganska usla) filmer. Musikens betyg blir därför 10 bruna oversize- skinnjackor av 10 möjliga.

Tack för ordet.

/AG