Burzum

Burzum-Burzum (1992)

Burzums första platta.

1. Feeble screams from forests unknown

Det är grovkornigt och hårt, och det låter verkligen "tidiga Burzum". Inte lika tungt och mäktigt producerat som de tre skivorna som följer, men det låter ändå rejält bra. Om än väldigt demo-aktigt. Helt okej start på skivan, men när man vet hur tunga Burzum kommer att bli redan med sin nästa skiva är det här lite av en historieforskning i tidiga demo-Burzum. Dock en intressant sådan.

2. Ea, Lord of the dephts

Varg smattrar på med både riff och sång, och det låter bra men sticker inte ut sådär oerhört mycket. Man får dock tänka på att jag just nu lyssnar på det här 2018 och har genom åren hört oräkneligt många Black Metal-band som tagit efter tidiga Burzum, och när detta spelades in någonstans 1992 var det inte direkt "en i mängden". Kalla och hårda riff, bra låt.

3. Spell of Destruction

Tredje låten börjar lite långsammare, skönt gung men den här låten låter också väldigt mycket som en demo. Jag får nog räkna med att hela skivan kommer låta så. Vargs röst låter inte i närheten så bra som den kommer att göra senare, men han skriker ut sina textrader för full hals och känsla det har han verkligen. Kalla riff även i denna, hårdast hittills på skivan.

4. Channeling the power of souls in to a new god

Instrumentalt syntspår, mörkt och stämningsfullt. Kallt. Hårt.

5. War

Nu blir det verkligen heavy metal, gung med refräng och ett gitarrsolo. Ingen vidare låt. Hmm, vet inte riktigt hur han tänkte här men låten var kort som tur var.

6. The crying orc

En till instrumental låt, med rejält skön gitarr och syntar. En riktigt skön slinga som gärna hade fått vara längre än en minut.

7. A lost forgotten sad spirit

Nu blir det hårt igen. Kalla riff och en desperat Varg på sång, den här låten är riktigt skön och det enda som saknas är tyngden i produktionen, då hade den varit en riktig klassiker! Demo-soundet gör verkligen inte denna skiva rättvisa, men man hör potentialen bakom den bristfälliga produktionen.

8. My journey to the stars

Den här låten startar med distade gitarrer och drar snart igång rejält. Kargt, hårt och rått, precis som hela skivan. Ett av de bättre spåren, men precis som tidigare på plattan är produktionen bristfällig och tyngden uteblir. Synd på annars riktigt tunga låtar. Som demo får den dock nära full pott.

9. Dungeons of Darkness

Sista spåret är närmare 5 minuter ljud. En mörk avslutning av en mörk skiva.

Sammanfattning:

Burzums självbetitlade debut känns som en demoskiva av vad som komma skall. Den är absolut inte dålig, men med tanke på vilka mästerverk som kommer är denna skiva ingen jag kommer återkomma till. Burzum blir bättre, mycket bättre, och är ett band jag verkligen älskar för sin originalitet, råhet och tyngd. Bra skiva, men inget mästerverk.

Bästa spår:

A Spell of Destruction och A Lost Forgotten Sad Spirit.

Sämsta spår: War vet jag inte riktigt vad den hade på den här skivan att göra.

Burzum-Burzum får 7 arga thuleanska, norska nordmän av 10 möjliga.

/AG

Burzum-Aske EP (1993)

Aske EP ska tydligen ha spelats in efter Burzums andra skiva, "Hvis lyset tar oss", men släpptes innan. Oavsett vilken som spelades in först så börjar jag skriva om denna. Omslaget till denna tre-låtars EP är en bild av den brinnande stavekyrkan Fantoft i Bergen, 6 Juni 1992. Bilden är troligen tagen av Varg själv, men eftersom han inte erkänt brännandet av just den kyrkan, och heller inte att han själv tagit bilden så är detta inte officellt.

Varg gjorde däremot inte mycket för att dölja att han stod bakom flertalet kyrkbränder, och de första 1000 som köpte denna EP fick en tändare med skivans omslag på. Hård lansering, minst sagt.

1. Stemmen fra tarnet

Nu är demoljudet från debutskivan på väg bort, och denna låter genast bättre. Bortblåst är det burkiga demoljudet och istället får man här ett stenhårt och kallt riff och I stammen fra tarnet skriker Varg ut sin text och öser på med instrumenten. Tung låt, rejält driv och en mycket bra start på EP:n.

2. Dominus Sathanas

Skivans andra spår är instrumentalt och stämningsfullt. Ett mellanspår som är där för att bygga upp stämningen inför skivans tredje låt, nämligen en av de bästa spåren från första skivan. Nu i en ny, och mycket bättre, tappning/inspelning.

3. A lost forgotten sad spirit

Demoljudet är borta! Så oerhört skönt, och nu kan äntligen låten få komma till sin rätt. På recensionen till den första plattan skrev jag att potentialen finns men göms under den bristfälliga produktionen. Här har verkligen diamanten slipats, och under skalet finns det en riktigt iskall och tung klassiker. Rått, kallt, distat, och så totalt stämningsfullt som bara Burzum kan vara. Så här ska Burzum låta! Full pott!

Sammanfattning.

Tre spår varav ett kortare instrumentalt spår, samt en remastrad låt från första plattan kanske låter lite snålt. Men det spelar ingen roll, EP:n är bra. Riktigt bra. Första spåret är tungt, men tredje spåret är en klassiker som ligger högt upp bland enmansbandets bästa!

Burzum-Aske EP får 8 brända stavkyrkor av 10 möjliga. Skivan hade fått 9 om den hade haft ett par spår till.

/AG

Burzum-Det som en gång var (1993)

Här har vi då Burzums andra fullängdare.

1. Den onde kysten

Klockan börjar bli sen och jag är väldigt trött men jag kan inte slita mig från att lyssna på denna skiva också. Burzum har den påverkan på mig, musiken och stämningen är lite för bra. Första spåret är ett melankoliskt och fint intro, som bygger upp stämningen till..

2. Key to the Gate

..det inledande manglet på det andra spåret på skivan, Key to the Gate. Produktionen kan man inte längre klaga på överhuvudtaget, nu låter allt bara rejält bra. Hårt, distat och kargt. Helt perfekt producerat och Key to the Gate är ett bra spår och en skön start på skivan med ett skönt gitarrsolo. Inte helt vanligt på ett Burzum-spår.

3. En ring til å herske

Tredje spåret har som titeln berättar Sagan om Ringen-koppling, precis som mycket av Burzums musik. Till exempel bandnamnet Burzum betyder ju mörker på det svarta språket i Tolkiens värld. En ring til å herske är långsam, mörk och stenhård. Ett av de hårdare spåren jag hört Burzum släppa, och smärtan gör sig påmind. Vackert spår.

4. Lost Wisdom

Lost Wisdom är mer melodisk än förra låten, och här maxar Varg sina instrument till fullo. Sköna riff och vilken oerhörd stämning han bygger upp. Det här är riktig old school heavy metal. Så bra!

5. Han som reiste

Han som reiste är ett både snyggt, stämningsfullt och instrumentalt mellanspår, med en skön melodi och bra driv. Låten passar in väldigt bra på skivan, och lyckas med sin vemodiga melodi vara både majestätisk och sorglig på samma gång.

6. Naar himmelen klarner

Naar himmelen klarner startar med totalt distade gitarrer, alltså varje gång jag lyssnar på Burzum blir jag så imponerad av ljudet. Gitarrerna och skitigheten är så snygg att man bara måste höra för att förstå! Höja volymen rejält och bara njuta! Inget annat band låter som Burzum. Burzum är inte det mörkaste bandet, de är inte de snabbaste, men de är ett av de absolut hårdaste banden som existerar. Så bra helt enkelt!

7. Snu Mikrokosmos Tegn

På skivans sjunde spår öser Varg på igen, smattrande trummor och hårda gitarrer bakom en totalt desperat sång. Hastigheten ökar gradvis och den här låten är totalt mangel. Varg sjunger om skogen, ensamheten och natten. En väldigt snygg och mörk avslutning på skivan.

8. Svarte troner

Svarte troner är ett instrumentalt outro, som avslutar skivan med mörka och märkliga toner ifrån något som låter som en tortyrkammare och man anar orcher i bakgrunden. Väldigt mycket Tolkien och väldigt snyggt.

Sammanfattning. Burzums andra skiva är nästan perfekt. Den är grå, mörk och stenhård hela vägen. Jag kan inte annat än att ge den full pott. Hvis Lyset Tar Oss och Filosofem kommer med största sannolikhet också att få full pott, men den här skivan är lika bra, bara annorlunda ifrån dom.

10/10. Inget annat betyg gör den här skivan rättvisa.

/AG

Burzum-Hvis lyset tar oss (1994)

Då drar vi igång med ett av Burzums mest klassiska album. Det är så klassiskt att till och med en av de mest kända dokumentärer om Black Metal lånade albumtiteln.

1. Det som en gång var

Förra skivans titel är här det första av denna skivas fyra spår, och denna låt är kanske Burzums mest ikoniska. I alla fall en av dem. Och är den bra då? Svaret är ett rungande ja! För mig personligen är det denna låt jag lyssnat mest på av alla Burzums spår. Klassisk heavy metal blandas här med kalla black metal-riff, några av de kallaste och tyngsta riffen jag hört. Denna låt skulle utan tvekan kunna varit fyra spår, men Varg blandar ihop allting till ett magiskt spår som klockar in på runt 14 minuter. Oerhört bra rakt igenom, och repeat-knappen går varm.

2. Hvis lyset tar oss

Skivans andra spår är aningen kortare än det första, Hvis lyset.. är närmare 8 minuter lång. Stenhårda 8 minuter. Varg smattrar på med hårda trummor och desperat sång, bakom ett snyggt och monotont riff. Precis som när Burzum låter som bäst. Stenhård och rå black metal, Burzum ör bara bäst!

3. Inn i slottet fra drommen

Manglet fortsätter på det tredje spåret. Att Varg under loppet av bara två år spelade in så många tunga spår är nästan svårt att förstå, genialiska riff och produktionsmässigt var han ljusår före sin tid. Så rått och så hårt som tidiga Burzum låter finns det inte många andra band som ens kan plagiera sig till, trots all avancerad teknik som finns att tillgå.

4. Tomhet

Efter tre stenhårda och sköna heavy metal-spår visar varg sin kärlek till den elektroniska musiken och avslutar skivan med ett 14-minuters instrumentalt spår. Filosofiskt, mystiskt och drömskt. Oerhört vacker och skön avslutning på en klassisk skiva! Magi.

Bonus: Ett hvitt lys över skogen

Detta spår var med på skivan när den först skickades ut som demo, men togs senare bort av Varg själv. Den passade kanske inte riktigt in, och gissningsvis störde den balansen mellan de fyra spår som slutligen utgjorde skivan. Låten i sig är bra, riktigt bra och den påminner en hel del av skivans två, rakare heavy metal spår. Nio minuter av tunga riff och experiment i form av både metal och punk. Intressant och välskrivet!

Sammanfattning: Jag kan inte göra annat än att ge en andra rak fullpoängare. "Det som en gång var" är en grå och dyster skiva, "Hvis lyser tar oss" är stenhård och vacker på samma gång. Men båda skivorna är fulländade på sina egna sätt. Man måste sätta sig ner och verkligen lyssna på Burzum för att faktiskt förstå storheten i musiken och vad jag menar med mina hyllningar. Varg trollbinder lyssnaren gång på gång, oavsett om det är med tunga heavy metal-riff, smattrande trummor, desperata skrik eller med snygga syntslingor.

10/10. Full pott igen.

/AG

Burzum-Filosofem (1996)

Då var vi framme vid den kanske mest kända av alla Burzums plattor, nämligen Filosofem. Skivan släpptes 1996 men är inspelad i Mars 1993. Den sista inspelningen Burzum gjorde innan Varg blev anhållen och fängslad.

Hur bra är skivan då, och är den verkligen Burzums bästa? Jag har ju nu varit frikostig och delst ut två raka tiopoängare, så hur ska jag kunna ge denna skiva högre betyg?

1. Dunkelheit

Det som slår en bara ett par sekunder in i denna låt, trots att jag lyssnat på denna låt och skiva hundratals gånger, är hur annorlunda den faktiskt låter tidigare Burzum. Och med annorlunda menar jag produktionen. Och de distade gitarrerna. Burzums sound är nästan alltid tungt och rått, förutom kanske på debuten där ljudet var lite väl mycket demo-aktigt. På den här skivan är produktionen så tung att jag aldrig, varken före eller efter, har hört något tyngre. Eller bättre. Gitarrerna är så oerhört distade att det nästan skär i öronen, och sången och skriken är så riviga och så raspiga att man inte kan annat än älska det. En klassisk syntslinga i bakgrunden gör denna låt annorlunda och väldigt skön. Dunkelheit är en klassiker av rang!

2. Jesu dod

Det andra spåret är så tungt att det är svårt att beskriva. Varg öser på med full kraft, och trummorna smattrar bakom de diiiistade gitarrerna och hårdare musik än såhär existerar inte på denna planet. Världsklass rakt igenom! Varg är ett geni och det här är magi! Vart jag än är när jag lyssnar på denna låt kan jag inte sitta still! Isigt, rivigt, stenhårt och helt enkelt bara bäst!

3. Erblicket die Töchter des Firmaments

Det tredje spåret är ett av mina absoluta favoritspår med Burzum. Låten innehåller några av Vargs bästa riff, och bakom den totalt tunga produktionen är denna låt en klassiker. Sången här är så bra att man måste lyssna för att förstå. Vargs anti-produktion till denna skivan bestod i att han använde den sämsta förstärkaren han hittade och den sämsta och skräpigaste mikrofonen, nämligen ett head-set. Det gör denna skivan unik, och ljudmässigt tillhör den bland det bästa jag någonsin har hört.

4. Gebrechlichkeit

Efter tre metalspår ändrar skivan inrikting och går nu mer åt det långsamma och filosofiska hållet. Gebrechlichkeit är en skön slinga av synt framför en väsande varg och distade bakgrundsgitarrer. Låten känns som ett intro till det nästföljande spåret..

5. Rundgang um die transzendentale Säule der Singularität

Rundgang... är ett melankoliskt, långsamt och väldigt stämningsfullt spår som klockar in på dryga 25 minuter. Väldigt skön elektronisk musik som får mig att tänka på 60- och 70-talets Tangerine Dream och deras experimentella musik och låååånga låtar. Ofta en skiva, en låt. Jag är övertygad om att Varg hade bland annat dom som influenser till framförallt detta spår. En väldigt skön och hypnotiserande låt.

6. Gebrechlichkeit II

Del två i sagan är som en långsam och stegrande uppbyggnad mot skivans slut. Vacker. Hård. Melankolisk. Minst sagt tung avslutning.

Sammanfattning: Filosofem är en unik skiva med en produktion som är svår att sätta ord på. Ingen annan har gjort en skiva som låter såhär, och jag bara älskar det. Filosofem är två skivor i en, tre hårda spår och tre lugna. Tillsammans bildar de skivan som helhet. Den enda invändningen jag egentligen har är att jag önskar Varg hade spelat in många fler spår, och släppt fem skivor till med den här briljanta produktionen. Men varför egentligen klaga när faktiskt detta nyskapande mästerverk existerar.

En fullpoängare har aldrig varit så självklar som här. 10/10.

/AG

Burzum-Dauði Baldrs (1997)

Vargs första skiva inspelad i fängelset. Han fick inte använda några instrument som gitarr, trummor eller liknande utan bara synt och en vanlig bandspelare att spela in med. Under ett par månader 1994-95 spelade han in denna skiva, då hade han även begränsad tid med synten. Detta är alltså inte en black metal-platta, utan en elektronisk sådan. Ska bli intressant att höra hur den låter.

1. Dauði Baldrs (The death of Baldr)

Första spåret är symfoniskt, mörkt och pompöst. Sköna melodier och en lite vemodig känsla. Skulle passa bra in in Ringens värld, vilket jag redan nu gissar att hela albumet skulle göra. Bra start.

2. Hermoðr á Helferð (Hermoðr on a journey to Hel)

Att sitta inlåst i fängelse och ha fått ett 21-årigt straff, Norges hårdaste, måste ju innebära oförståelig frustration, förvirring och ilska. Att då inte ens få använda instrument måste vara olidligt, speciellt om man ör van att kunna göra hård black metal. Att Varg släpper så här lugn och sansad musik tycker jag är imponerande, och han måste ha krigat mycket med sina egna demoner de där långa åren bakom lås och bom. Andra låten är stillsam och trevlig, och betydligt kortare än första.

3. Bálferð Baldrs (Baldrs Balefire)

Tredje spåret börjar betydligt högtidligare och vemodigare än det förra. Ett skönt spår som känns lite som ett mellanspår, majestätiskt oavsett.

4. Í heimr Heljar (In Hels home)

I fjärde spåret ökar takten lite, och jag gissar att denna skiva är en konceptskiva. Varje spår har en tydlig idé, även om de påminner mycket om varandra, kanske framförallt för avsaknaden av olika instrument. Trevlig låt.

5. Illa tiðandi (Ill tidings)

Femte spåret börjar ledsamt och låter absolut skönast hittills. Det är också skivans längsta spår. Sorgsen melodi, och det känns verkligen som att någon har dött eller sörjer någon. Skivans i särklass vackraste spår.

6. Móti Ragnarǫkum (Towards Ragnarök)

Sista spåret börjar lite mer monotont, dock inte dåligt. Mörka undertoner märks snabbt av, och spåret heter ju mot ragnarök, mot undergången. Låten byggs långsamt upp och känns verkligen som en undergångslåt. Bra avslutning på en mörk och väldigt originell skiva.

Sammanfattning: Jag läser om skivan och förstår genast att det är en konceptplatta, som handlar om Baldr, Odens son i den Nordiska mytologin. Dauði Baldrs betyder Baldrs död, och det förklarar en hel del, den avslutas ju också med Ragnarök, själva undergången. Skivan är så pass vemodig och mörk, och att Varg skrev och spelade in denna i fängelset blir på något sätt helt förståeligt. Ensam, frihetsberövad. Oavsett hans brott så måste det vara en hemsk tillvaro. Musikaliskt är den bra, dock ingen skiva jag kommer återvända till. Förutom det femte spåret som är väldigt vackert, det skulle kunna passa in i många filmer.

Betyg: Dauði Baldrs får 6 inlåsta syntar av 10 möjliga. Klart godkänt med tanke på omständigheterna.

Burzum-Hliðskjálf (1999)

Hliðskjálf är Burzums sjätte fullängdare och den andra som är inspelad i fängelset. Denna gång fick Varg bara använda sig av syntar och inspelningsmaterial i en vecka. En endaste vecka. Snålt måste jag sköta men det ska bli spännande att höra resultatet.

1. Tuistoz Herz (Tuistos heart)

Första spåret är mäktigt och mörkt. Det här låter mycket bättre än Vargs första fängelse-skiva. Borta är mycket av folkmusiken och istället satsas fullt på atmosfär. Vilken känsla.

2. Der Tod Wuotans (The death of Wotan)

Den andra spåret är inte lika mörkt som det första, men istället oerhört vackert. Fast bakom lås och bom och med bara en veckas tillgång till musikutrustning lyckas Varg får ur sig en av de vackraste melodislingor jag någonsin hört. Underbar låt.

3. Ansuzgardaraiwô (Warriors of Ansuzgarda)

Låt nummer tre är inte lika skön som de två första, men väldigt strikt och klar i sin struktur. Militärisk och taktfast, precis som titeln antyder. Intressant spår och låter som filmmusik, skulle också passa in i valfritt Amiga 500-spel, tex Shadow of the Beast.

4. Die Liebe Nerþus (The love of Nerthus)

Efter den militära föregående dängan kommer här ett kortare, och snällare spår. Inte så mycket att säga om denna. Ett mellanspår på två minuter som ganska obemärkt passerar förbi.

5. Frijôs einsames Trauern (Frijos Lonely Mourning)

Harmonin fortsätter, och den femte låten är lugn och sansad. Avskalad och trevlig. Självklart lite melankoli även i de trevligare spåren, men det hör skivan till.

6. Einfühlungsvermögen (The Power of Empathy)

Mörkret är tillbaka. Ett lugnt spår med mörka toner. Skivan har verkligen ändrat inriktning efter de två första spåren som startade skivan så kraftfullt. Det känns som att denna skiva vill spela sig själv långsamt ner i avgrunden, och kanske var det så Varg själv kände när han spelade in den. Och vem kan ifrågasätta det om nu så var fallet? Låten avslutas väldigt skönt.

7. Frijôs goldene Tränen (Frijôs Golden tears)

Skivan fortsätter väldigt lugnt, och det sjunde spåret är lite högtidligare igen. Väldigt avskalat och ljust. Fin melodi.

8. Der weinende Hadnur (The Weeping Hadnur)

Skivan avslutas så minimalistiskt det bara går. En dryg minut av en långsam men vacker melodi. Fin och väldigt harmonisk avslutning.

Sammanfattning:

Jag gav den första av Vargs fängelse-skivor 6 av 10, vilket var ett klart godkänt betyg. Denna skiva startade så starkt att jag en kort stund trodde jag skulle få dela ut en fullpoängare, men efter de två inledande och briljanta spåren bromsade Varg ner skivan något oerhört. Valet att göra det hade säkert en idé bakom sig, och även om jag tycker det är ett intressant upplägg, så hade jag önskat att skivan fortsatt mer som starten. De första två spåren sticker ut rejält och de får full pott båda två, men som helhet delar jag ut en sjua. En stark sjua, för skivan är trots allt inspelad under loppet av en vecka i ett norskt fängelse.

Burzum-Hliðskjálf får 7 norska fängelsevistelser av 10 möjliga. Bra skiva!

/AG

Burzum-Belus (2010)

Efter nästan 16 år avtjänade av det 21-åriga fängelsestraffet blev till sist Varg villkorligt frigiven, och kunde påbörja inspelningen av sin första skiva på nästan 11 år, och första studioskiva på över 16 år. Först gav han den namnet The White God, men efter att media spekulerade att det lät väldigt rasistiskt ändrade han namnet på skivan till Belus.

1. Leukes renkespill (introduksjon)

30 sekunder av något som faller om och om igen mot marken, en sten kanske?

2. Belus död

Tung start och det låter verkligen Burzum. Lagom skränigt och som vanligt distade gitarrer över ett skönt och utdraget riff. Vargs sång låter också riktigt bra. Grymt bra start, och en låt jag verkligen gillar.

3. Glemselens Elv

Ett av mina favoritspår med Burzum. Jag älskar riffen i låten och svärtan och melodin och tempot och sången och helt enkelt allt med den. Total klassiker som jag kommer lyssna på om och om igen under lång tid framåt. Beroendeframkallande låt, på ett enbart bra sätt.

4. Kaimadalthas nedstigning

Nästa spår är lite ryckigare, inte riktigt samma sköna driv som de tidigare. Det är däremot hårt, och verkligen kall Burzum black metal. Inslag av tysk industri, och en karg inramning. Riffen är som vanligt mästerliga, Varg kan skriva gitarriff som ingen annan.

5. Sverddans

Sverddans är ett kort och rakt spår som bara manglar på under sin korta speltid. Inte en favorit, och lite för tralligt för min smak.

6. Keliohesten

Keliohesten drar igång med ett (som vanligt när det gäller Burzum) riktigt skönt gitarriff. Jag har aldrig tidigare hört denna låt och versionen jag har laddat hem är ljudet tyvärr ganska dåligt på, men jag hittar en bättre version på youtube. Det har är en väldigt bra låt, stenhård och jag kommer lyssna på denna fler gånger. Första lyssningen och jag älskar den redan.

7. Morgenroede

Det sjunde spåret har jag heller inte hört tidigare, och även det är rejält skönt. Kalla riff och dov sång. Lite långsammare än föregående spår, och det här är också så bra! Jag visste att Glemselens Elv var bra men att denna skiva skulle vara såhär bra trodde jag aldrig. Jag har mest hört folk som dissat det mesta Varg gjort sedan han släpptes ut fängelset, vad fel de alla har haft. Det här är så bra!

8. Belus' tilbakekomst (Konklusjon)

Det sista spåret är monotont och avvaktande. Man hör verkligen att det är skivans sista spår och en avslutning. Inget extra händer i låten utan den fortsätter i samma tempo och samma takt hela vägen. Det känns som sista striden.

Sammanfattning: Efter alla klagomål på Varg och Burzums post-fängelsemusik måste jag säga att det inte finns mycket sanning i alla dessa påståenden jag hört. Visst ör det svårt att överträffa de magiska plattor han spelade in under tidigt 90-tal, men den här skivan är oerhört bra. Ilskan besitter Varg fortfarande, kanske inte längre den ungdomliga ilskan han hade när han var ung, utan nu snarare en mer erfaren ilska. Som förmodligen 16 år bakom lås och bom skulle ge oss alla. Ett extra plus till skivans omslag dessutom, trots att de flesta Burzum-skivor har väldigt snygga omslag sticker detta ut för mig. Jag ger den 8 nysläppta och skäggiga Vikernesar av 10 möjliga. Kul!

/AG

Burzum-Fallen (2011)

Fallen är Burzums åttonde studioplatta och ska enligt varg själv vara en blandning av senaste skivan "Belus" och någonting nytt, men också inspirerad av debuten och "Det som engång var".

1. Fra Verdenstreet (From the World Tree)

Introt är en röst som viskar och det låter väldigt mycket Sagan om Ringen.

2. Jag Faller (I am falling)

Titellåten har ett skönt riff och Varg väser fram sången. Refrängen är melodiös och Varg sjunger Jag faller, det låter bra men också väldigt snällt för att vara Burzum. Det är däremot ingenting dåligt, men kanske inte något förväntar sig. Låten är i sig bra, mycket tack vare riffen. Bra men snäll start.

3. Valen (Fallen)

Nu börjar det likna något, en del av snällheten ör borta från föregående spår. Men det är fortfarande sång av Varg i låtens partier som bromsas lite. Det låter bra, men jag tycker mer om när Varg låter arg, frustrerad och desperat! Riffen är som vanligt outstanding, och jag gillar låten skarpt, trots den "snälla" sången. Bra driv och bra gung.

4. Vanvidd (Madness)

Vanvidd börjar hårt med en hes och väsande Varg på sång, men bromsas snart upp av lite snällare sång/prat och trots att jag älskar riffen på den här skivan, och soundet i helhet låter riktigt bra, måste jag erkänna att jag inte tycker om de här snällare rock-delarna. En utveckling som inte faller (!) mig i smaken. Ganska kul och passande ordvits va?

5. Enhver til sitt (Each man to his own)

Enhver...fortsätter i samma stil som tidigare spår. Det är mindre black metal och mer heavy metal åt det "snällare" hållet om man kan uttrycka sig så. Jag uppskattar mycket att Varg och Burzum vill experimentera, utan experimentlustan kommer inga mästerverk framställas, men här går bandet i en riktning som inte faller mig i smaken. Återigen en bra låt, med mycket bra riff och skönt sound. Det passar bara inte mig speciellt mycket.

6. Budstikken (The Message)

Skivans sjätte spår börjar mer punkigt, mer svängigt. Sedan fortsätter låten i samma stil som de tidigare, Varg väser stundtals ut texten, pratar stundtals. Och lite ren sång på det. Hårda och distade gitarrer, och återigen en helt okej låt. Däremot inget som sticker ut.

7. Til Hel og tilbake igjen (To hel and back again)

Ett sex minuter långt outro som till en början låter väldigt österländskt för att sedan övergå i liknande viskande som introt. Inte mycket att säga om detta spår.

Sammanfattning: Jag läste precis en väldigt träffande recension om denna skiva på MetalArchives, så känner mig tvungen att dela den.

"Burzum's music as a whole loses a lot of its old krieg persona. It's not pretty, but it's not ugly either. So what happened? Something about the murder conviction and prison (probably the wife and kids, too) has aged Varg, and dealt a severe blow to his angst. The man's no less capable, just far less intense. Its apparent the grim 20-something Varg is gone. In his passing he left behind several pivotal black metal albums, an infamous legacy, and the vaunted name of Burzum. An older Varg is now picking up the pieces, middle finger nonchalantly raised."

Haha, rejält träffande eller hur? Förra skivan Belus var betydligt hårdare än denna, och betydligt bättre. Många verkar tycka tvärtom vilket jag finner är märkligt. Fallen är ingen dålig skiva, men den sticker heller inte ut. Burzum-Fallen får 6 trötta och norska exfångar av 10 möjliga.

/AG

Burzum-Umskiptar (2012)

Efter de två föregående skivorna verkar det som (fullt förståeligt) att fans av Burzum delat sig i två läger. De som gillar bandets utveckling och experimentlusta, och de som inte gillar det "nya" Burzum. Jag väljer inte sida, utan ställer mig istället lite mitt emellan. Självklart tycker jag (som de allra flesta Burzum-fans) att Burzum var som bäst under 90-talets första hälft, när den unge Varg släppte sina tidlösa mästerverk, men den tiden går inte att överträffa. Många långa år har gått och Varg är nu i fyrtioårsåldern och kommer självklart inte göra samma musik som då. Denna skiva ska tydligen lämna black metal ännu mer bakom sig, och fortsätter den i utvecklingen som Fallen gjorde får jag svårt att se hur jag ska kunna gilla den. Men jag ska lyssna och ge den en chans!

1. Blóðstokkinn (Soaked in Blood)

Ett intro där Varg pratar framför ett par trummor. Det låter som fornnordiska och jag har ingen aning om hur denna skiva kommer låta.

2. Jóln (Deities)

Hmm, det här är tralligt. Black metal? Nej. Rock? Ja. Vikingarock snarare. Är det bra? Nja. Dåligt? Nja. Varg pratar framför musiken, som inte är dålig. En ganska skön låt faktiskt, men det är inte speciellt hårt längre. Och det låter inte någonting som "gamla" Burzum, men på något sätt låter det ändå som Burzum. Svårt spår, men på något sätt ändå en intressant start på skivan.

3. Alfadanz (Elven Dance)

Det tredje spåret låter ännu mer vikingarock, och det är annars verkligen inte min musik alls. Tycker det ofta blir ganska rejält töntigt, mycket för att de som spelar den musikstilen ofta tar sig själva och vikinga-temat på lite väl stort allvar. Den här låten gillar jag inte så mycket, trots ett par sköna partier i mitten av låten. Låten blir däremot lite bättre när man lyssnar på den, den växer. Hmm, svårt det var att skriva om denna skiva. Vet inte riktigt vad jag ska tycka.

4. Hit helga Tré (The Sacred Tree)

The Sacret Tree har en skön melodi och jag gillar drivet i låten. Monotont och sköna riff, och Vargs "sång/prat" passar in helt okej. Börjar jag gilla den här skivan? Hmm. Jag vet inte riktigt än.

5. Æra (Honour)

Det femte spåret fortsätter på samma tema, med bra driv och med en (som det låter) mer motiverad Varg än förra skivan. Kanske att denna lugnare och långsammare musik passar honom mycket bättre på äldre dagar. Så känns det tycker jag, som att han försökte återvända till sina Black Metal-rötter med de två föregående skivorna, men inte riktigt hade den glöd längre som behövdes. Det här passar honom bättre nu tror jag, riffen han skriver är ju fortfarande magiska. I den aspekten har han inte tappat stinget. Bra låt.

6. Heiðr (Esteem)

Heiðr är ett kortare mellanspår, med lite gitarr, lite bakgrundsljud samt lite stämningsfullt surr av sångaren själv. Sköna gitarrer.

7. Valgaldr (Song of the Fallen)

Ett långsamt och stämningsfullt spår, med en skön melodi. Det låter väldigt mycket som tidigare spår, men det ör ingenting dåligt. Skivan verkar vara en helhet, och det känns som det passar väldigt bra in. Låtarna jag lyssnar på är långa, 7 minuter, 9 minuter osv, men ändå springer tiden förbi. Jag har sagt det förr men det är ett omistligt tecken på kvalitet.

8. Galgviðr (Gallow Forest)

Ett atmosfäriskt spår som fortsätter att passa ihop med resten av skivan. Länge sedan jag hörde en skiva som var så pass samspelt som denna.

9. Surtr Sunnan (Black from the South)

Atmosfär! Visst har jag skrivit det ett par gånger nu, men när man lyssnar på denna låt (och hela denna skiva) vill man ut på det iskalla fjället och vandra. Bara vara i naturen, uppleva den. Drömskt. Denna skiva är bra! Överraskande bra. På denna låt är det bara Varg som pratar framför en distad gitarr, men det räcker. Burzum är ett band som kommer i många skepnader.

10. Gullaldr (Golden Age)

Ett till spår som är så hypnotiskt och drömskt att man blir helt ställd. Burzum har gjort en total förvandling, från rå och stenhård black metal till en helt annan form av musik. Jag skulle inte vilja kalla detta för vikingarock, kanske för att jag ogillar det uttrycket, jag skulle vilja kalla detta för en egen form av förändrad Burzum-black metal. Riktigt skönt är det i alla fall. Det här är skivans hittills bästa spår, och när Varg tar i och väääser fram texten, då ryser jag. Så bra är det! Vilken överraskning, en av Burzums absolut bästa låtar. På en skiva jag nästan dömde ut på förhand.

11. Níðhöggr (Attack from Below)

Sammanfattning: Den här skivan var en total överraskning! Burzum som koncept visar sig här i en helt annan form än tidigare, och i takt med att Varg blir äldre, så blir också musiken. Hela skivan byggs långsamt och drömskt upp mot den absoluta höjdpunkten i spår 10 "Gullaldr". För att sedan avslutas med ett viskande och tyst spår. Alltså vilken skiva. Jag känner redan nu att jag måste lyssna om den igen, från början till slut. Och denna gång inte ha några förutfattade meningar. Svårt att ge den betyg just nu faktiskt, med tanke på hur annorlunda den är. Men att den är bra, det finns det ingen tvekan om. Jag gör något jag inte brukar göra, jag avvaktar med betyg tills jag lyssnat igenom skivan en gång till.

Efter att nu ha igenom hela plattan igen från början till slut måste jag återigen säga att den är riktigt bra. I originalitet får den full pott, och spår nummer tio "Gullaldr" får utan tvekan 10/10 och är en av Burzums absolut bästa låtar! Vilken känsla.

Burzum-Umskiptar får en stark 8:a av 10 möjliga. Med snudd på en 9:a. Nej, den får en 9:a, en 9:a rakt ifrån de norska skogarna och fjälltopparna. En genuint bra skiva från början till slut, riktigt kul.

/AG

Burzum-Sôl austan, Mâni vestan (2013)

Sådär då var jag framme vid tionde skivan. Att skriva om alla Burzum-plattor visade sig vara ett rejält projekt, både tidskrävande men också väldigt kul. Jag skrev för flera skivor sedan att det kändes som Varg fått mycket inspirationen från ett av mina absoluta favoritband, nämligen Tangerine Dream, och denna skiva ska enligt Varg själv vara inspirerad av just Tangerine Dream. Kul, tänker jag för mig själv, att jag redan tidigare hörde sambandet. Denna skiva är tydligen ett soundtrack till en film som Varg och hans fru har gjort som heter "ForeBears". Jag har däremot inte sett den.

1. Sôl austan (East of the Sun)

Man märker direkt att Tangerine Dream är en inspiration, men däremot inte överdrivet mycket. Det är lugnt, hypnotiskt och både mörkt och skönt. Mycket undervattenskänsla. Helt okej start.

2. Rûnar munt þû finna (You Shall Find Secrets)

Det andra spåret låter mer som att man befinner sig inne i berget, och dova ljud blandas med fina toner. Skön låt som får mig att tänka på underjords-banorna i Super Mario World på Super Nintendo. Tror dock inte att Varg har det spelet som inspirationskälla här.

3. Sôlarrâs (Sun-Journey)

Spår tre börjar lugnt och harmoniskt och fortsätter på samma sätt hela låten. Avskalat och trevligt med en fin melodi.

4. Haugaeldr (Burial Mound Fire)

Låt fyra plockar upp där Sôlarrâs slutade, samma långsamma takt men med en lite annorlunda melodi. Sedan fortsätter låten ut i rymden, och stannar där under sju minuter. Hypnotiskt.

5. Feðrahellir (ForeBear-Cave)

Det femte spåret börjar med högre toner, och en väldigt skön melodi. Det här tycker jag om, vemodigt och högtidligt på samma gång. Bra låt som slutar ganska snabbt.

6. Sôlarguði (Sun-God)

Skivan fortsätter i samma spår, ju mer jag lyssnar förstår jag att den här skivan inte har några låtar som sticker ut för mycket. Jag tror att man ska lyssna på denna skiva i ett svep, för att få rätt känsla. Det gör det svårare att skriva om spår för spår som jag gör. Precis när jag skriver detta hör jag dock att denna låt sticker ut en del med en väldigt skön och mörk syntslinga i bakgrunden.

7. Ganga at sôlu (Deasil)

Atmosfären fortsätter och denna skiva är intressant. Den är verkligen inte alla, och jag kan tänka mig att många ogillar det här. Men inte jag. Jag älskar långa hypnotiska och instrumentala syntlåtar, framförallt från Tangerine Dream. Och även om inte det här kommer upp i deras klass, är det bra. Avslappnade och man drömmer sig bort. Skön känsla och detta är kanske skivans bästa spår.

8. Hîð (Bears Lair)

Nu är vi tillbaka i rymden igen, Bears Lair ör ett lite mörkare spår igen. Avskalat och dunkelt.

9. Heljarmyrkr (Deaths Darkness)

Denna låt är lugnare, som att sitta i en stensal uppe i norr och dricka mjöd men samtidigt fördas ut i rymden. Märklig liknelse kanske men det är precis vad jag tänker på när jag hör denna låt. Mäktigt.

10. Mâni vestan (West of the Moon)

Lite snällare toner nu, och med en ännu mer minimalistisk, samt underjordskänsla. Återigen en skön låt, som alla spår på denna skiva har varit.

11. Sôlbjörg (Sunset)

Okej, framme vid det sista spåret som heter Sunset. Det är också precis den känslan jag får när jag lyssnar, att jag framför mig ser en solnedgång. Väldigt känslosamt och fint skrivet av Varg, och den här låten hör definitivt till skivans höjdpunkter.

Sammanfattning: Burzum fortsätter att gå sin egen väg, och med denna skiva visar Varg att nu har han lämnat allt vad Black Metal heter bakom sig. Det har man redan börjat lista ut efter de senaste skivorna, men här är det uppenbart. Burzum är nu ett helt annat band, inte längre aggressivt och desperat, men fortfarande mörkt, mystiskt och enligt mig, väldigt bra. Burzum har en mörk och nordisk känsla som är svåröverträffad, och Varg har alltid haft en omistlig känsla för att skriva melodier och gitarriff.

Denna skiva är som ett enda långt spår med olika variationer i låtarna. Jag tror det är precis vad Varg ville när han gjorde denna skiva. Jag tänker på Drakar och Demoner, jag tänker på Final Fantasy, jag tänker att denna musik skulle passa bra till många olika plattformar i medievärlden. Sôl austan, Mâni vestan är en bra skiva, och man hör att det är ett soundtrack, men den sticker inte ut så mycket som Burzums tidigare alster.

Burzum-Sôl austan, Mâni vestan får 6 mörka rymdslingor av 10 möjliga. Klart godkänt, men ingen skiva jag tror jag kommer återvända till speciellt ofta.

/AG

Burzum-The Ways of Yore (2014)

Recension kommer inom kort.