Aimee Mann

Aimee Mann-Lost in Space (2002)

Aimee Mann är en singer-songwriter från USA med en fin röst som är lätt att känna igen. På mitten av åttiotalet var hon medlem i det alternativa rockbandet Til Tuesday. Hon släppte sin hyllade debutskiva redan 1993, och några år senare, nämligen 1999, blev hon väldigt omtalad då hon hade kända låtar i filmerna "Magnolia" och "Cruel Intensions". Det här är hennes fjärde solo-platta i ordningen, och det ska bli kul att höra hur den låter.

1. Humpty Dumpty [Lost In Space]

Jag är i vanliga fall ingen stor fan av singer-songwriters, men de som har talang är ju såklart väldigt duktiga. Egentligen tycker jag nog att musiken som många singer-songwriters skriver bör upplevas live, det blir betydligt personligare då. Aimee Mann har väldigt mycket talang, och hennes röst är riktigt behaglig att lyssna på. Skön start på skivan, och musiken låter väldigt tidstypiskt tidigt 2000-tal, vilket jag gillar. Jag tänker osökt på en skiva med bandet The Wallflowers som jag lyssnade väldigt mycket på en period däromkring. "Breach" med The Wallflowers släpptes år 2000 ser jag när jag googlar, en grymt bra platta av bandet med Bob Dylans son i spetsen. Jaja, nu hamnade jag en hel del off topic.

2. High on Sunday 51

Jag gillar den här skivan, det hör jag snabbt. Aimee Manns röst är väldigt fin och lugnande, och musiken är väldigt välskriven, utan att vara alldeles för pretentiös eller smörig, vilket annars ofta är ett återkommande fenomen i singer-songwriter-genren. Bra låt, med precis lagom mycket melankoli.

3. Lost in Space

Då kör vi titelspåret, Aimee Mann sjunger om att hon bara låtsas bry sig, fast hon inte ens är där. Jag har svårt att tolka texten märker jag, men låten är lite rockig och helt okej, men kanske lite lätt att glömma.

4. This is how it goes

Skivan fortsätter med en betydligt lugnare låt, det är i sådana här låtar Aimees röst kommer fram finast tycker jag. När jag läser texten märker jag igen att jag nog ska sluta försöka tolka vad hon menar. Hmm. Antingen är hon väldigt kryptiskt i sitt sätt att skriva, eller så har min hjärna lite paus idag.

5. Guys like me

Det femte spåret är lite trallvänligare, och när Aimee sjunger "Guys like me" blir jag återigen påmind om att jag inte förstår hennes texter. Oavsett det så är låten skön, precis som hittills alla spår på skivan.

6. Pavlovs Bell

Pavlovs Bell är skivans andra singel, efter Humpty Dumpty. Båda låtarna är ganska rockiga, bra spår båda två men jag tycker det finns skönare spår på skivan. Bra gitarrspel i denna däremot, och en snygg musikvideo spelades in.

7. Real Bad News

Skivans sjunde spår är lite mittemellan lugn och rockig, ett mellanspår men inte dåligt för det. Skön låt, och Aimees röst är alltid lugnande och fin.

8. Invisible Ink

Invisible Ink har en fin melodi och låten är väldigt behaglig, precis som hela skivan. Efter ungefär halva låten tar hon i mer och låten blir lite snabbare, och avslutas snyggt.

9. Todays the Day

Skivans nionde spår har en väldigt skön och samtidigt melankolisk melodi, men en refräng som passar väldigt bra in. Aimee Manns röst låter väldigt bra här. Sköna elektroniska tendenser i bakgrunden, inte så vanligt på denna skivan.

10. The Moth

Det här är inte A Moth to a Flame med Metallica, trots att Aimee Mann sjunger exakt de orden flera gånger låten. Till Aimees försvar så var hon ju faktiskt många år före herrarna i Metallica. Skön och trallvänlig låt.

11. Its not

Its Not är en väldigt fin avslutning på skivan där Aimee sjunger väldigt fint, och när hon går upp i röstläge låter det mycket bra. Finfin låt.

Sammanfattning: En väldigt fin och stundtals melankolisk skiva, med både höjdpunkter och svackor, precis som det ofta blir på singer-songwriter skivor. Aimee Mann har trots allt snickrat ihop en riktigt genuin skiva, som jag verkligen tycker om. Som jag redan nämnt gillar jag också soundet från tidigt 2000-tal, om det är nostalgi eller något annat låter jag vara osagt. Men bra är det. Jag kommer definitivt lyssna på fler album med Ms Mann.

Bästa spår: Jag tyckte om öppningslåten "Humpty Dumpty" och det avslutande spåret "Its Not". Men mina två favoriter är nog ändå "High on Sunday 51" och den lugna "This is How it Goes". Spår 2 och 4 på skivan, jättefina båda två.

Slutbetyg: Aimee Mann-Lost in Space får 7 tidstypiska och fina röster av 10 möjliga. En stark sjua.

/AG