Adam Sandler x3
Med anledning av Nicklas Granderts tidigare Adam Sandler-tråd så fick jag stor lust att kolla igenom några gamla klassiska Sandler-rullar igen. Det verkar som att flera stycken här på Filmtorsk verkligen avskyr Adam Sandler, så då tänkte jag att jag tar tillfället i akt och försvarar honom med ett par recensioner av några av mina gamla favoritfilmer. Humor är subjektiv, och det som vissa anser vara 'pubertal skithumor' tycker andra är roligt. Jag skrattar åt många av Adam Sandlers skämt, om detta gör mig 'sinnesslö', so be it. Personligen tycker jag att det verkar ganska så 'sinnesslött' att inte förstå och respektera att alla vi människor har olika humor och smak.
Så som jag ser det har Adam Sandler gjort tre riktigt bra filmer, ett par stycken hyfsade (Billy Madison och Anger Managment mfl) och en hel drös riktigt, riktigt usla filmer. I denna text kommer jag att recensera de tre filmer jag tycker är riktigt bra med honom.
Mycket av Adam Sandlers humor bygger på ilska, dvs att han blir väldigt arg. Väldigt arg och han blir det väldigt lätt. Denna typ av humor tror jag ganska snabbt delar in åskådare i två läger, att gilla eller att ogilla. Själv älskar jag när han brinner av på olika småsaker, för jag förstår honom och då skrattar jag ofta för att han gör det på ett underhållande och kul sätt. Samtidigt kan han vara väldigt barnslig, som tex i Waterboy (1998), och då klarar jag inte av honom. Men när han tonar ner de barnsligaste bitarna, och har ett stabilt manus att jobba efter, då är han grym! Det var dock länge sedan han valde en film med ett spännande och roligt manus. Annat var det på 90-talet. Då var Adam Sandler kung!
Adam Sandler har ofta flera återkommande skådisar med i sina filmer. Den roligaste av dessa är hans polare Steve Buscemi som alltid är bäst. Sedan verkar även Sandler ha någon slags hatkärlek till pingviner, och gärna i människostorlek. Någon insatt Adam Sandler-fanboy som vet vad detta bottnar i? Kanske något trauma från hans barndom gissar jag.
Nog om detta och håll till godo för här kommer min första multi-recension.
/AG
Airheads (1994)
Airheads har alltid varit en av mina favoritkomedier. Den handlar om hårdrock, innehåller sköna karaktärer och har ett tema som tar upp utanförskap och att slåss för sina drömmar. Dessutom har den grymma skådisar i alla roller och filmen består av en genuin, ärlig och vass humor. Kan det bli bättre? Brendan Fraser, Steve Buscemi och Adam Sandler är tre rocksnubbar som jobbar på trista jobb och drömmer om att bli rockstjärnor. Så pass mycket att de är beredda att göra allt i sin makt för att slå igenom och för att skriva en odödlig låt. Denna film är från en tid då skivbolagsdirektörer styrde branschen.
Alla sköna typer finns med. De missförstådda rocksnubbarna, de giriga affärsmännen, de skjutglada poliserna, den flummiga surfarkillen, de blonda groupietjejerna. Men om det är någonting de alla har gemensamt, oavsett om det handlar om pengar, status, berömmelse, kärlek eller brustna relationer är att de vill ha ut mer av livet. Precis som de allra flesta människor.
En oerhört härlig optimism osar filmen igenom och den talar verkligen till en hel generation som är trötta på det rådande systemet och alla tråkiga lagar och regler.
Filmen har en väldigt skön lineup både i huvud och biroller. Judd Nelson och Michael McKean spelar två slemmiga skivbolagschefer med dollartecken i ögonen till perfektion. Sjukt roliga båda två, kanske framförallt McKean som spelar Milo. Michael Richards (Kramer från Seinfeld) spelar en neurotisk affärsman som hamnar i skottlinjen.
Beavis and Butthead gör en skön cameo på radio. Både Lemmy och Rob Zombie dyker upp, och till sist så är två Ghostbusters med i olika biroller. Ernie Hudson (Winston) som polis och Harrold Ramis (Egon) som skivbolagschef.
Airheads är en film full av sköna citat. Här följer några:
"67 copies of Moby Dick.
The movie or the book?
They made a book about that?
I think so."
"You guys are the hottest thing since Marky Mark and The Funky Bunch.
Marky Mark, man that guy sucks."
"If its too loud, your too old."
Happy Gilmore (1996)
Happy Gilmore är en härlig komedi som handlar om att inte sluta tro på sig själv och som utspelar sig i golfmiljö.
Filmen startar med att man får veta en del om Happy Gilmores barndom och berättelsen byggs upp av låten Tuesdays Gone av Lynyrd Skynyrd som också är filmens ledmotiv. Hur snyggt och bra som helst. Resten av soundtracket är roligt med allt från Lionel Richie till House of Pain.
Skådespelarna i filmen är grymt bra.
Adam Sandler spelar en skön, men lättretlig snubbe som ofta brinner av. Han är riktigt rolig i rollen som misslyckat hockeyproffs men som sadlar (sandlar haha) om till golfare.
Christopher McDonald spelar Adam Sandlers rival Shooter McGavin. McDonald är ruskigt rolig och passar perfekt i den elaka och avundsjuka rollen som Sandlers antagonist filmen igenom.
Shooter: -I eat pieces of shit like you for breakfast.
Sandler: -You eat pieces of shit for breakfast?
Genialiskt.
Carl Weathers. En gammal favoritskådis från bland andra Rocky och Predator visar här att han har riktigt bra och roliga humor-skills. Han spelar ett gammalt golfproffs som tvingades sluta för att en alligator bet av hans hand.
Ben stiller spelar en arbetare på ett nursing-home. Han har en stor mustasch och är en riktigt elak jävel.
The Wedding Singer (1998)
Av alla Adam Sandlers filmer är detta min favorit. Inte bara för att temat är 80-tal utan också för att den är riktigt smart och rolig.
The Wedding singer är 80-talet personifierat. Kläder, frisyrer, inredning. Allt i denna filmen lyser verkligen 80-tal, och det är väldigt snyggt gjort. Filmen börjar med att Adam Sandlers band sjunger sin version av Dead or Alives gamla dänga You spin me round (like a record) på ett bröllop.
Sandlers version av Madonnas muntra låt Holiday när han precis blivit dumpad av sin tjej är underbart skön. Bitter, ledsam och deppig. Och när han senare i filmen framför en sång han skrivit om sitt ex då dör jag nästan i skratt. Ibland är Adam Sandler en genialisk komiker.
Humorn i denna film är oerhört smart men samtidigt enkel. Steve Buscemi gör sin kanske roligaste rolltolkning någonsin som en ständigt full och 'misslyckad' bror till en av de som gifter sig. Sonny Crockett-fanboyen (Matthew Glave) är riktigt skön. Angela Weatherstone är alltid snygg och bra och alla de andra birollsfigurerna gör sitt jobb strålande. Lite töntigt blir det när Billy Idol dyker upp mot slutet, men det får man ha överseende med. Han är trots allt Billy Idol.
The Wedding Singer innehåller ett av de bästa soundtracken jag vet. The Cure, New Order, The Smiths, The Police, Jan Hammer, Wham!, Spandau Ballet, Depeche Mode, Madonna, Adam Sandler själv och många många fler gör detta till ett av de (kanske tom det) bästa soundtracken någonsin.
Dessa tre filmer kan inte få annat än full pott av mig. På imdb ligger de på skalan 6-7, men i min bok är det tre solklara tior! Om en film får mig att skratta från början till slut, och dessutom innehåller bra musik och ett välskrivet manus, då finns inget annat betyg än 10/10.
Som avslutning vill jag bara säga att jag hoppas att Adam Sandler slutar göra smöriga romcoms och annat trams, och istället hittar tillbaka till den elaka humorn som han är grym på. Framtiden får utvisa.
Tack för ordet.