8 Million Ways to Die

8 Million Ways to Die (1986)

För ett par veckor sedan utmanade Janne Hedning Curylo mig med totalt 4 filmer om jag inte missminner mig. Detta är den andra av dessa jag skriver om. Jag hoppas också att du har tålamod med att det ibland kan ta lite tid mellan texterna.

8 Million Ways to Die bygger på en bok av den amerikanska författaren Lawrence Block. Han är mest känd för sina böcker om den 'nyktra' alkoholisten, tidigare polisen och numera privatdetektiven Matt Scudder. Den första filmatiseringen av hans böcker bygger på en bok med samma namn ifrån 1982, och är den jag nu ska skriva om. Den andra har jag ännu inte sett, men den heter 'A Walk among the Tombstones' (2014). Där axlar Liam Neeson Scudders mantel men i denna film är det Jeff Bridges som har huvudrollen.

Jag har aldrig gillat Jeff Bridges särskilt mycket. Personligen tycker jag att han ofta spelar full och tjock och odräglig (generaliserande och med förutfattade meningar, jag???) men i den här filmen är han hyfsat vältränad och smal och har tonat ner hippie-looken lite och ser mycket coolare ut. Och han spelar sin roll riktigt bra. Så gör även Rosanna Arquette. Ett exempel från filmen, Jeff Bridges till Rosanna Arquette: "When you barf on me it's like putting salt on a bird's tail. Bird don't fly, I don't fuck. House rule". Jag skrattade högt ett par gånger under filmen. Dialogen är riktigt smart och rolig.

Men den riktiga stjärnan i den här produktionen är Andy Garcia. Av en slump är det här den andra Andy Garcia-filmen jag skriver om på två dagar, men det gör mig verkligen ingenting då han är en personlig favorit. Han spelar en hård men samtidigt känslig kokain-dealer. Han har en liten (ful) hästsvans, är lagom paranoid och har ett mycket högt temperament. Och han är sådär 80-tals nyrik med alldeles för mycket pengar och alldeles för dålig smak.

8 Million är verkligen en snygg film, med ett riktigt bra soundtrack med grymma 80-talstoner. Snygga bilar. Snygga kläder (en liten parentes är att jag verkligen vill ha Jeff Bridges vita/lila-randiga pique-tröja. Skitsnygg). Allt detta är precis vad jag gillar. Här träffade du verkligen huvudet på spiken Janne. En film helt i min smak. Filmen är dock inte bara yta utan det som faktiskt sticker ut är den spännande intrigen. Från början är allt en riktig röra. När man tror en sak, händer något som gör att man tror något annat. Snillrikt och smart.

Fotot är riktigt (!!) snyggt! Väldigt snygga kameravinklar och lagom långa scener. Skönt långa scener. Man känner verkligen att det här var från en tid innan de flesta filmer var adhd-klippta (ursäkta den politiska okorrektheten) och med obligatorisk epilepsi-varning. Tempot är högt men klippen är långsamma. Det är oerhört mycket skönare för ögonen och för hjärnan. Man 'tar in' filmen bättre och blir inte lika stressad. Jag sträcker mig till och med så långt att jag vill kalla klippningen för genialisk.

SPOILER!

(Hoppa över detta stycke om ni tänkt se filmen). Jag störde mig inte på mycket alls under filmen men de få saker jag störde mig på var bland annat att man aldrig fick veta vad som hände under Jeffs blackout i början. Blev han drogad eller fick han en relapse, trots att det uppenbarligen tyder på det senare alternativet. Luddigt förklarat hur som helst. Synd också att det inte var lite mer fokus på hans relation med hans dotter. Det blev man lite lurad att tro i början att det skulle bli. Dock är detta bara två petitesser och gör inte så mycket för själva helhetsintrycket.

SLUT PÅ SPOILER!

Filmen är regisserad av Hal Ashby. Ashby är en regissör jag inte visste något alls om innan, men när jag börjar läsa om honom så blir jag intresserad. Han verkar ha haft ett tufft liv. Hans far tog sitt liv då Ashby var 12 år gammal, på grund av ekonomiska problem. Ashby hade olika ströjobb men flyttade 1950 till Los Angeles där han fick jobb som klippare inom filmindustrin. I mitten av 60-talet hade Ashby redan skilt sig för tredje gången och han var mest känd för sitt hårda drickande och sitt enorma tålamod med att timme ut och timme in sitta i klipprummet. 1967 fick Ashby en Oscar för klippningen av "I nattens hetta" och förklarade för pressen att han skulle använda statyetten som dörrstopp. Senare bytte han ut alkoholen mot marijuana och hade resten av sitt liv istället problem med droger. Regissörens privata problem visar sig på många sätt i denna film, och så även i hans tidigare produktioner har jag läst. Han skildrade i sina filmer ofta udda existenser eller människor som blev offer för samhället.

Inspelningarna av 8 Million verkar ha varit långt ifrån smärtfria. Ashby själv ska enligt uppgift vid något tillfälle ha slängt manuskriptet och sagt åt alla skådespelarna att improvisera sina repliker och handlingar. Oliver Stone skrev originalmanus och besökte inspelningarna vid ett tillfälle. Då han såg att hans manus var så oerhört ändrat begärde han att sitt namn skulle tas bort från produktionen, men det var för sent och därför är han namngiven som originalmanusförfattare. Dock mot sin vilja. Till sist så fick till och med regissören Hal Ashby sparken från produktionen, men då var filmen så gott som färdig och filmbolaget behövde bara färdigställa de sista detaljerna.

8 Million Ways to Die blev Ashbys sista film, och jag får en känsla av att han själv visste om det när han gjorde filmen. Två år efter filmen släpptes avled han 59 år gammal av leverskador till följd av hans hårda leverne. Mycket tragiskt, speciellt då han de sista åren av sitt liv tydligen hade börjat tagit itu med de värsta problemen. Men han efterlämnade en mycket bra film som bland annat tar upp det allvarliga i ett missbruk av alkohol, samt visar de smutsiga sidorna och gör detta på ett väldigt äkta och välgjort sätt. All heder åt detta och en mycket fin avslutning på en brokig karriär. Synd att han och filmen aldrig riktigt fick det erkännande som jag tycker båda förtjänade.

8 Million är en oerhört underskattad film som är värd ett mycket högt betyg (Imdb:s betyg är som vanligt ett stort skämt). Jag ger den en stark 9:a av 10 möjliga.

Stort tack för att du valde den här filmen åt mig Janne. En film jag förmodligen aldrig hade sett annars.

/AG